söndag 2 juli 2023

Söndag och hemma igen .... 


Tio dagar inalles blev vi borta och vilka ljuvliga dagar det blev! Den allra finaste segling på nervägen (övernattning i Torekov, Viken , korta stopp i Borstahusen och Barsebäck bara för att rasta Harry och äta något snabblagat till lunch) och så framme vid lunchtid i Limhan.

Möttes på piren av sonen med familj; däribland en 4-åring som hojtade "Farmor! Farmor! Farmor titta!" och den där farmorn, hon hade all möda i världen att få fast tamparna i fören (vi ligger med aktern mot land) och det var hett som i .., och svetten lackade! 

Så bjöds vi på medhavd pizza (när smakade en pizza så gott ..?) och 4-åringen bestämde sig för att sova över i båten och så blev det. Att han senare på kvällen fick en "speta" i foten, förmörkade dock äventyret. Det slutade med att hans pappa kom och agerade kirurg och fick visa att han är sjukvårdare i det militära. Vilket oändligt tålamod han visade innan spetan - med hjälp av en nål - togs ut. 


Det blev sköna dagar med mängder med bad i poolen (om jag får leva ännu ett liv, är en pool något som gärna får finnas med i tillvaron) och de två kvällar vi tillbringade/sov över hos dem, blev det Plump som spelades vid köksbordet. 

På bilden syns den vänsterhänte sonen notera vem som vann spelet den andra kvällen. Och mera ...?

Jo, men detta att få lära känna den yngste, han som i morgon blir 11 månader och i september ska börja i förskolan, samma förskola där storebror går! Han har förstås fått små, vita risgrynständer .., kryper och drar sig upp och är som ett solsken. 

Storebror har energi så det räcker att försörja halva Sverige. Tillsammans med pv hoppade dom på studsmattan hur länge som helst (och pv blev illamående), det lektes med en stor boll .., och dom gjorde följe på varenda promenad med Harry. 

Vi kom till Limhamn vid lunch på söndagen och kastade loss på torsdagmorgonen. 

Stannade därefter två nätter på UNDERBARA Ven, mitt emot Landskrona.

Ven (bilden från Bäckviken, där färjorna kommer) är som paradiset. 

Där var lugnt och fridfullt (på Midsommardagen när vi försökte få plats där, var det fullt .., hamnen är inte så stor), nu fick vi bra plats vid piren .., jag upptäckte stora sällskap av gulmåra vid badstranden (finns ingen mer somrig doft!) och jag badade hur många gånger som helst och i ett absolut kristallklart hav! Små näbbgäddsyngel simmade tillsammans .., det är sällan annars att man ser något liv i vattnet. (Minns orden "Döda havet är närmare än du tror" - det handlade om Östersjön). 

Hemåt igen igår.  Klev upp halv 6 .., iväg en timme senare och då var det kav lugnt och vi fick gå för motor i 1 timmes tid. Därefter kom duggregn. Första rastningen av Harry i Viken norr om Helsingborg, därefter lite mera vind .., och innan Mölle hade det börjat blåsa upp rejält och jag var rädd och ville att vi skulle gå in i hamnen i Mölle, vilket skulle innebära (om man läste på SMHI där det varnades för starka vindar) att vi kunde bli kvar där i ett par dagar. Nej, det ville inte pv. 

Då blev det Torekov i stället och då hade det börjat blåsa ännu mera. Jag blir rädd när båten kränger våldsamt och det knakar och smäller och Harry kasar omkring och blir orolig och ett alternativ var att Hilda skulle hämta Harry och mig i Torekov och så skulle pv segla hem båten själv. Tre timmar, kanske mera, skulle det ta. Harry rastades .., jag fixade lite fika.

Så bestämde jag mig för att följa med i båten. Om ni bara visste, vilket svårt beslut det var! 

Det var ungefär som när sonen skulle försöka få ut spetan/stickan från den lilla fotens undersida .., och hur Elliot liksom tog SATS för att klara av det där sista steget .., ni vet, när nålen ska in och göra sitt. 

Så kändes det. 

Det blev en i mina  ögon vådlig seglats, då vinden ökade och tittar man på vindmätaren, då ser man ju hur det hela tiden förändras. Ena sekunden 7 sek.meter, nästa 13! 

Och plötsligt förstår man vad uttrycket "i byarna" betyder, när man hör sjörapporten. 

Båten krängde .., lutade ibland rejält på höger sida .., åkte upp och ner och jag sneglade på vindmätaren och bad tyst till Vår Herre att "ursäkta att jag inte har hört av mig på länge, men skulle du möjligen kunna tänka dig .....?"

Att surfa vågorna och så ner igen .., att hålla i sig i träsargen för att inte kana iväg .., att ha koll på Harry som ligger på golvet och kasar hit och dit, fast vi försökte hålla hålla honom på plats i selen .., att stående försöka kissa i en dam-potta med handtag och att ha själva byttan ihopklämd mellan låren .., (enda gången det är en fördel med tjocka lår!) och när båten samtidigt gungar .., nej, alldeles enkelt är det inte!

Och någon timme eller mera innan vi kom till Skallkroken, blev det dis/dimma och alla landkonturer försvann. Å, det kändes så otryggt! Och stora färjan från Grenå - den som skulle till Halmstad - kom mot oss och pv fick i god tid ändra kurs och så in på rätta spåret igen. Det var den enda båten vi såg efter att vi lämnat Torekov.

Det började regna nåt hemskt .., och ännu inget land i sikte, men vi såg ju på gps:en att vi låg rätt i kurs, ja, det är perfekt att se tidigare "resvägar". Av hamnen syntes knappt någonting alls, inte förrän vi kom nära och ack, vilken oändlig lycka att vid sjutiden komma in i Skallkrokens hamn, ja, jag kände det som hade vi vunnit högsta vinsten. 

Då var det inte regn längre, utan skyfall! Det blev till att ta med det viktigaste från båten, svänga förbi affären och köpa något ätbart (lyxmiddag: korv med bröd!) och såväl Harry som jag själv STÖP i säng. Helt ledbruten av all spänning, men himla lycklig över att jag vågade följa med hela vägen och känslan av att jag litar på pv som kapten.

"Bra gjort!" sa pv berömmande och det lär jag leva länge på. Att jag vågade. Att jag trotsade rädslan (läs: skräcken) när det gungar våldsamt; det är just krängandet av och an som jag inte tycker är ett dugg trevligt. Nåja, jag gjorde det.

Bilden just här ovanför visar kylskåpsdörren i Bunkeflo. Minns jag rätt var det undertecknad - som under ett besök i London - inhandlade magneten.

Det var allt, hälsar Elisabet.

10 kommentarer:

  1. Känslan att komma över sin rädsla eller rent av skräck det är STORT för,självkänslan

    SvaraRadera
  2. Babsan: ja, precis! Jag kom inte ÖVER rädslan/skräcken, men jag klarade av den utan att få panik. Mellan varven var jag nästan lugn ,-). Och bara detta att våga ta språnget i det man är rädd inför.

    SvaraRadera
  3. Å vad modiga och duktiga ni var! Och så fint du beskriver alltihop.

    SvaraRadera
  4. Säger bara: HJÄLP! (när det handlar om båtresan)

    När du beskriver din sons försök att få ut flisan/spetan ur sonsonens fot, ja då får jag ont i magen.
    Jag är en riktig hare när jag själv får en flisa någonstans så jag lever mig lätt in i sonsonens vånda.

    Skönt att ni är hemma igen. Nu kan jag pusta ut. ;)

    SvaraRadera
  5. annannan: nu är det ju så här, att jag upplevde betydligt värre än vad pv gjorde. Det är som när mina barns pappa berättar om när han och pv seglade i Tyskland och vågorna slog in över båten. Dessa vågor tycks öka i storlek var gång han berättar ,-):

    SvaraRadera
  6. Walkaboutsweden: Jag var så fylld av beundran över dem båda. Spetan satt djupt och pv hade först försökt, men ville väl inte fördärva deras så goda relation.
    Pappan däremot, sade som det var: att om den INTE gick att få ut, så måste dom ju ändå uppsöka sjukhus, så det inte blir infekterat. Man har liksom inget val. Och Elliot låg och höll i en liten låtsaspistol och snyftade och Anders sa "jag gör TVÅ försök till ...., sedan lovar jag att sluta!" Och nålen lirkade sig in och E skrek som om vi vore nära att ta död på honom och så plötsligt .., var den ute! Vilken lycka. Och då sa han snyftande, att han ville sova hos farmor.

    SvaraRadera
  7. Jag är helt andlös eftet jag läst ditt inlägg. Du är en fantastisk berättare🙏
    Så roligt och spännande att få följa med på er resa.
    Sen säger jag bara en sak. "Möte med stora färjan från Grenå"....åh Elisabet, jag hade varit en våt fläck av skräck och rädsla hela seglats. Är mycket imponerad över ditt mod att utmana dig själv. Respekt!

    SvaraRadera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  9. Rädd ska det vara förstås.

    SvaraRadera
  10. Jag skrev att jag led med dig när det gäller stickan i foten på lillpojken. Men att jag inte höll med om seglingsäventyret. Vid sådana förhållanden ger man sig inte ut med en räDD medpassagerare och en gammal hund utan inväntar bättre förhållanden. Har ni ens tränat på vad som kan hända om pv faller överbord? Vet du att knappast har en möjlighet att själv få upp honom, vet du var du är på sjökortet om du måste tillkalla sjöräddning, kan du reva segel själv och styra båten? Har du funderat på att själv ta förarbevis även om du är upp i åren? Bästa försäkringen, mentalt, praktiskt och utmanande för hjärnan också!

    SvaraRadera