måndag 10 november 2008
"It´s so easy, except for the roundabouts ,,,,"
Av allting som hände på Irland, så är bilturen från torsdag till fredag det som jag absolut kommer att minnas med mest glädje!
Så här var det.
Först ett besök hos uthyrningsfirman och det visar sig vara ungefär som när man bokar flygbiljett hos Ryan Air .., det börjar med en trivsamt låg summa, men innan alla försäkringar är tecknade (nog borde ni kanske ha en försäkring som friar er om ni råkar ....? säger mannen och för sin inre syn ser man allt elände som kan hända och vips, har man sagt "yes, please ...") har summan skjutit i höjden likt en raket ..., och bilen, den visar sig stå i ett stort p-hus några kvarter längre bort och dit får man gå själv och good luck, säger uthyraren och gnuggar sina händer över den lättfångade inkomsten.
Och så hittar man äntligen p-huset och efter en stunds letande, även bilen.
Och man sätter sig på det som känns som fel sida .., och chauffören som är en mattelärare, tillika pensionatsvärd och vasaloppsåkare från Halland, han sitter där intill på fel sida han också och lite försiktigt testar han detta med växelspaken som är till vänster och backspegeln är minsann vinklad åt fel håll och själv blir jag saligt frälst och ber till Högre Makter att han eller hon ska bevara oss i evig tid, amen.
Kartan säger att vi ska ta en väg som går västerut och har ett visst nummer, men se den vägen hittar vi inte.
Det är jag som kartläsare.
I första rondellen, som är stor, blir förvirringen total och pensionatvärden utbrister, lätt stressad .., "faaan, jag tar ett varv till!" och då utbryter i samma stund ett veritabelt tutkalas från övriga bilister .., det tuuuuutas och tuuuutas och jag sjunker allt längre ner i sätet och tänker att detta går a l d r i g!
Och jag får migränkänning!
Det d u n k a r illavarslande bakom vänster öga och chauffören intill mig säger syrligt att ett är då säkert och det är att innehav av signalhorn borde förbjudas i lag, ja, varför alls tillverka dylika tortyrinstrument!!
En företagsparkering en bit utanför stan blir vår räddning.
Där ..., i lugn och ro och utom synhåll för lättirriterade irländska chaufförer, pustar vi ut.
Vi tittar på kartan och pensionatsvärden, som i sanning är en tålmodig man, säger att han tänker ge sig in i rondellen ännu en gång.
Själv önskar jag inget hellre än att vi snarast ska återvända till uthyrningsfirman (men hur ska vi hitta tillbaka - Galway är ingen liten stad - !!!) för att lämna igen bileländet .., ja, vi kan åka buss eller tåg runt hela Irland, gärna för mig .., vad som helst, men inte detta!
Den Rätta Vägen, den uppenbarar sig inte alls (jag är fortfarande kartläserska ...) och jag föreslår att vi ska ändra riktning; ja, är man flexibel så är man och vad är det som säger att det bästa är att åka västerut, nej, det kan väl vara hur trevligt som helst att resa norrut i stället och för den delen är jag inte alltid den mest enjängda människan på jorden .., faktiskt är jag en rätt pragmatisk madame.
"Kör norrut! Vi byter ...! Vi tar Connemara på hemvägen i stället!" föreslår jag och tänk, att chauffören tycker att det är en bra idé.
Vägarna är smala och slingriga, där finns inte tillstymmelse till vägren .., och sträckor som i Sverige skulle klassas som 50-väg, ja, där visar skyltarna 100 km/h.
Och varenda gång vi passerar bilar som har parkerat på vänster sida, lutar jag mig till höger .., åååå, jag tycker att sidospegeln nästan s k r a p a r i bilarna på min sida och pensionatvärden ler och frågar om jag inte litar på honom?
Njaaa, skulle jag vilja säga, men gör det inte.
Men det fixar sig.
Allt går bra och bara några enstaka gånger är chauffören på väg att svänga över på höger sida, ja, helt ärligt så gör han det också ..., men dag nummer två är han kaxig värre och påstår leende att "tja, vänstertrafik är ju inte så dumt, det borde kanske införas även i Sverige !"
Hur vi hittar tillbaka till parkeringsgaraget i Galway, det kommer för min del att förbli en av livets stora gåtor.
Nästan genast hittar vi rätt och jag har sällan skådat en malligare pensionatsvärd!
Jag överöser honom med hedersbetygelser och pussar på kinden och säger att åååå, det gjorde du bra!
Precis så var det!
// Och här kan ni se en annan chaufför som tycker att det är spännande. Bloggrubriken kommer från den filmen."
Haha, härligt att få höra om era äventyr.
SvaraRaderaDet påminner om när maken och jag körde bli första gången i London och skulle upp till Cambridge.
Jag kartläste och vi åkte och åkte... När vi passerat en giraff för tredje gången insåg jag att vi åkt i cirklar och passerat London Zoo tre gånger.
Elisabet vi kanske skulle ha kört själva och låtit våra män kartläsa ?? ;-)
Jag kan tänka mej att du lutade dej åt höger. Redan nu, i högertrafikens trygghet, lyfter jag på foten och drar mej undan fönstret i tid och otid när chaufförer intill mej rullar för nära kanten.
SvaraRaderaJisses vilka äventyr ni varit med om. Jag skulle ha varit livrädd (ursäkta pv, om du läser här:-).
SvaraRaderaJa du Eva, jag vet inte vem som var räddast; madamen eller jag.
SvaraRaderaMen det gick allt bättre efter hand.
PV
Känner så igen mig!
SvaraRaderaDet där med känslan av var på vägen man är!
När jag satt bredvid så tyckte jag att han körde så nära vägkanten. När jag körde så tyckte jag att jag satt mitt i vägen och körde.... märkligt.
Men rätt kom vi och kul var det. Efter ett tag flöt det bättre.
turtlegirl: det gick jättebra efter en halvtimme eller timmes körning .,. då slappnade t.om jag av ..-))
SvaraRaderaOch det gav mersmak!
londongirl, malin och eva: ja, det var härligt, härligt och jag tvärbromsade hur många gånger som helst på min sida ...., där ingen broms fanns.
SvaraRaderalondongirl igen: när mamma ännu inte var helt borta i sin Alzheimer, tog jag med henne till Lund, till min syster.
SvaraRaderajag körde. Mamma satt intill.
På väg hem tänkte jag mig att gena via Genarp (finurligt ..) och när jag för OCKSÅ för tredje gången kom samma väg genom byn, (jag hade säkert kört en mil varje gång .., extra ..) då looooog mamma och sa ..."jaaaa, jag tror vi håller på att känna till Genarp vid det här laget Eliza ...?"
Allt annat glömde hon, men se det där .., det fanns kvar i minnet länge, länge efteråt och hon berättade det glatt för alla som ville höra ..-)