Måndag ...

Tidig morgon skriver jag brev på vännen Toruns kylskåpsdörr.


En bra dag blir det.

Vid tvättmedelshyllan hör jag hemifrånprat och där står Gun-Inger och Ove som nu har återvänt från Malå och Gun-Inger berättar om lilla barnbarnet och hur svårt det är att nu bo långt ifrån .., men allra mest är det skönt att slippa halvmeterdjup snö och tänk, att kunna gå i lågskor!

Jag säger att när jag får den där hyrbilen i jul, då ska vi komma och hälsa på och dricka kaffe.

Tänka sig, tre familjer från Malå inom en radie av några mil!

Och sen blir det måndagsmöte med diskussioner hit och dit och jag inser att jag har lärt mig så mycket under de här åren i nya affären .., mest om mig själv, kanske?

I mitt barndomshem fanns inga hetsiga samtal .., det mesta tystades ner.

Min pappa var en underbar pappa, men man fick inte mopsa sig och säga emot och jag skrev av mig ilskan på smårutigt papper som placerades så där så att pappa fick läsa och efteråt pratade vi om det som gjort mig så heligt arg och allt gick bra och pappa förstod.

Aldrig att jag hörde mamma och pappa gräla.

Ändå visste man, förstås.

Iskall tystnad vid matbordet .., artiga frågor eller svar mellan mamma och pappa och en obehaglig känsla av att man inte hade fast mark under fötterna .., för man anade förstås att något hade hänt .., men visste inte vad?

Ungefär så har det i stora drag varit i mitt långa äktenskap.

Upprört visk-prat .., så ingen ska höra eller bli rädd.

"Schhhhh! Inte så högt ..!"

Nu är jag snart femtiofem år och kanske är det för att jag äntligen har hittat hem till mig själv, som jag inte längre känner den där skräckblandade rädslan när det gungar pratmässigt.

Och att jag har lärt mig att förstå hur min kropp reagerar.

Att kropp och själ verkligen hör ihop.

När jag plötsligt tror mig om att tappa nån slags tillit - till vad det än månde vara -, börjar jag inom fem sekunder att hacka tänder alldeles våldsamt och jag skakar som ett asplöv.

Det har hänt kanske tio gånger totalt i mitt liv och rektionen är alltid precis densamma.

Just så reagerar jag vid rädsla.

Och sen .., när jag har lugnat ner mig och lite så där utifrån tittat på hur den där människan .., den där vuxna kvinnan som är en blandning av tant/lillpiga/tonåring/mamma/mormor/flickvän/älskarinna och hela rubbet .., hur hon ibland reagerar .., då blir allt stilla.

På nåt sätt är det som om man ger sig själv en slags nåd.

Ja, det är som att få en nyckelknippa till sig själv.

Ungefär så.