måndag 1 december 2008

Året är 1970.

Det är pappas sextioårsdag och i vårt vardagsrum står jubilaren i mitten av en ring av finklädda skogsarbetare för vilka han har varit bas och jag känner igen dem alla .., så många gånger har jag som lillflicka fått följa pappa till skogen om vintrarna ..., jag har fått åka timmersläde och sitta vid elden och se männen dricka kaffe som kokats i sotig panna och jag har hört hästens frustande och klangen från bjällran.

Nu är jag sexton år och vet inte alls hur livet ska bli.

Och pappa har kalas och jag står i köket och tittar i smyg in i rummet via dörrspringan.

Mamma pysslar med kaffe.

Nu ska en av männen hålla tal och det blir alldeles tyst i vardagsrummet.

Mannen säger att pappa, som själv har vuxit upp så oerhört fattigt, har varit en sån bra chef .., krävande, men rättvis och solidarisk med sina arbetare.

"Vi har alltid kunnat lita på dig Ivar ...", säger mannen.

På pappas kinder rinner en liten bäck av tårar ...,ideligen tar han upp en blårutig näsduk och torkar sig runt ögonen och långt senare ska han säga att inga ord betydde så mycket som just dessa, från skogsarbetarna.

Och jag blir rörd jag också där jag står som sextonåring ..., bara ett år senare ska jag vara gravid och vänta mitt första barn ..., och mamma står i köket och ler lite åt detta att pappa är så lättrörd .., att hans hjärta är så mjukt och känsligt .., hon säger att det är den sidan av honom som hon tycker allra bäst om ..., och ingenting vet vi om framtiden eller att mannen som är min pappa då bara har sex år kvar att leva och att mamma ska bli änka vid femtiofem års ålder.

Sånt tänker jag på när jag en kväll i december år 2008 hittar den här lilla filmen.

9 kommentarer:

  1. Det var fint. Och jag blir så rörd av hästar, hur de är så starka och fina och på sitt sätt kloka där de arbetar tillsammans med människorna fast de väger ett halvt ton och kunde gå sin väg när som helst.

    Att om de kunde tala så skulle de säga något liknande om sina förare som skogsarbetarna sa om din pappa.

    SvaraRadera
  2. Du skriver bra du! Jag får lite hjärtsnörp igen.
    Filmen visar skogskörning med häst så som den förekommer ännu idag.
    Husbonden körde ut allt vårt virke med "Pia", vår nordsvenska märr så sent som för två år sedan. Då hade vi tillräckligt med snö, och gissa om vi längtar efter det vita guldet så vi kan använda våra dragare.
    mvh R

    SvaraRadera
  3. Men är det nån som begriiiper vad karln i Röån säger??
    Jag fattar bara enstaka ord.

    Kan det vara Nicke Sjödins breda och fula dialekt? Det tyder på det, för youtube föreslog att man kunde titta på Nickefilmen sen.

    SvaraRadera
  4. Hjälp vilket slit...

    Fascinerande att se! Å va mycket snö.

    SvaraRadera
  5. till er alla: när jag skulle till jobbet i morse, i regn och rusk, tänkte jag på männen i den här filmen och alla dom som inte hamnade på någon filmremsa .., vilket oerhört slit!!

    Kallt.
    Tungt.
    Ryggdödande.

    Och hästarna .., vilka underbara vänner och hjälpmedel!

    SvaraRadera
  6. cecilia: ja, det är ju från Ångermanland i alla fall ..,jag fick lyssna två gånger innan jag begrep ..-)

    Nicke Sjödin .., jag älskar hans dikter och har hört honom minst två gånger hemma i aulan i Malå.

    SvaraRadera
  7. Det förstår jag, att du blir rörd av det. Ungefär så som jag blir av vissa FA-bilder, speciellt gamla svartvita... jag känner dammlukten och hör gitarrerna då...

    SvaraRadera
  8. bloggblad: sitter här och äter en skinkmacka med stark senap och äppelmos och nybryggt kaffe och ett ljus som brinner och så den där kören som sjunger medleyt .., och så plingar det till och jag ser ditt namn och läser och ler.

    Vi är många Guds Barnbarn som, trots att vi kanske inte alls lever som våra föräldrar, inte kan förneka att vi är påverkade .., att allt det där har satt djupa spår.

    SvaraRadera
  9. Få bloggare kan så målande och fint återge minnen, tack!

    SvaraRadera