Helenes vänstra hand ...

Helene är butikschef i affären där jag arbetar.

Med det menas att hon helt enkelt leder och fördelar arbetet .., ja, ser till att alla varor kommer på plats innan vi hoppar på nånting annat.

Alldeles enkelt är det nog inte .., arbetskamraterna är alla viljestarka och gör lite som dom vill (läs: vi vill ...), ja, man kan nog säga att vi är ganska bångstyriga.

Helene är Vattuman och lillasyster.

Hon är uppvuxen i Malmö, men bor i Svedala .., hon har rött hår som alltid är välfriserat och så har hon katter, ja, Helene är en typisk kattmänniska.

Om man är rödhårig, kanske man är eldfängd och det är Helene.

Hon har ett häftigt humör och det har hänt att vi har diskuterat rätt så rejält, men det går snabbt över, även om hon säger sig vara långsint.

"Hur skulle du beskriva dig själv med ett enda ord ...?" frågar jag henne, där hon står vid läskhyllorna.

"Tjaaa .., jag skulle nog säga envis ...?" säger hon.

Och så frågar jag .., ja, vad hennes man skulle svara på samma fråga?

Hon tänker en stund.

" Njaa .., kanske att jag är snäll ..?" säger hon.
(Senare visar det sig att han säger ..."varmhjärtad". Åå, det låter väl rart!)

(Själv skulle jag säga att hon kan vara otroligt omtänksam.)

Om hon vore tjugo år och skulle börja om .., vad skulle hon då vilja arbeta med?

"Psykolog!" svarar hon genast.

Och drömresan ...?

"Tillbaka till Skottland!" säger hon lika snabbt.

Man kan säga så mycket om människor .., hit och dit och allt möjligt om egenskaper och förtjänster .. men för mig är Helene egentligen nånting annat.

Det var nämligen vi två som arbetade tillsammans en lördagmorgon i början av april och det var Helene som kom och räckte mig luren där jag fick veta att min mamma nog bara hade några minuter kvar att leva och det var Helene som hörde och såg min förtvivlan och fasa och hur jag rafsade ihop allt jag höll på med och störtade iväg till gruppboendet, - men för sent -.

Så var det.