Lördagmorgon ...

På väg till havet. Också befriad. Och det är sommar.
Snart är vi där.

Lördagmorgonen är den bästa av dem.

Och jag gör nästan ingenting.

Pensionatsvärden har givit sig av mot Hässleholm och ett vindkraftsmöte .., ett fönster står på vid gavel ..., människor kommer promenerande med Möllerspåsar i händerna ... och på fåtöljen ligger Pelle och putsar pälsen.

Katter är så härliga!

Envisa.

När Pelle inte får den mat han vill ha och när han surar över att en annan herre har intagit sängplatsen intill matte, då blir han vrång och sur och hoppar upp på lilla loppisbordet och puttar iväg alla mina pärlörhängen som ligger i en låg skål .., putt-putt-iväg-bara och örhängena rullar iväg under sängen och Pelle är nöjd.

"Sluuuuta! Lägg av nu!!" hojtar jag.

Bryr han sig?

Inte det minsta.

Från radion hörs Ring-så-spelar-vi.

Idag är det den kvinnliga programledaren, hon som ofta pratar på-gränsen-till-baby-språk, men sett i ett större perspektiv är det förstås inget att irritera sig över, så jag försöker verkligen att låta bli.

Och Ingemar Johansson finns inte längre.

Jag var fem och ett halvt år när han blev världsmästare i boxning ., vi var hos grannen - ungkarlen Gunnar - och lyssnade på radio (han kunde nämligen få in Radio Luxemburg ...) och alla var glada och tänk, Sverige hade fått en världsmästare i tungviktsboxning!

Ingemar från Göteborg blev The Champ!

Flera år senare kom Ingemars motståndare Floyd med helikopter till Malå och visade upp sig för nyfikna inlandsbor och min pappa var salig av glädje.

Och pappas kusin Sigge i Kalvträsk .., han döpte sin häst till Ingo.

Soliga sommardagar var vi hos Sigge och Annie på slåtter.

Pappa körde släpräfsan ., kusinen Karl-Gunnar och jag själv låg i lekstugan och läste gamla veckotidningar eller hjälpte till ute på slåttermyren.

När vi gick hem genom skogen hördes ibland dåååånet av hästhovar .., då hade pappa befriat Ingo från dagens arbete och kusinen och jag själv ställde oss nästan som i givakt .., och så stod vi där och bara väntade .., och så kom han farande som i sken ..., till synes så lycklig.

Befriad.

På väg hem.

"Hjäääälp, nu kommer Ingo!" ropade man av nån slags spänning.

Efteråt, när vi kom fram till boningshuset, såg man Ingo stå och vänta vid lagårdsporten.

Och en stund senare .., Sigge och Annie .., deras dotter Siv .., och mamma och pappa.

Just så var det.