Nästan hemma.
Inte en snöflinga ser jag i landet Halland, men så snart tåget passerat Båstad, då blir allt vitt.
Sportlov är lika med tomma vagnar.
Närapå ensamma är vi i kupén, Pelle och jag.
Så gott sover han i sin bur .., hela vägen .. vaknar bara till vid tågbytet i Malmö.
Och vi passerar hela raden av stationer .., Östervärn, Persborg, Oxie, Svedala, Skurup, Rydsgård, Svarte (då ser man havet!) och sist Ystad.
Där sitter jag på sätet och tittar ut över allt det vita och jag tänker på hur mitt liv de senaste fem åren har blivit ett enda tågpendlande .., nästan tre års varannanhelgspendling till Helsingborg och nu i ett års tid .., till och från Halmstad.
Fram och åter åker jag.
Kliver av och på.
En sommardag för tre år sedan låg vi på stranden och pratade om val som vi gör i livet; det var Husletarmannen som letade och till sist fann ett hus på Österlen .., det var Leina och det var jag själv.
Ibland tycker jag att jag är en sån som ..., ja, likt en barkbåt låter mig sköljas upp på stranden för att sedan åka ut i havet igen .., och så upp på en ny strand .., så där .., att jag kanske inte tar tag i rodret som är mitt liv .., men på ett annat sätt väljer jag ju verkligen.
För ..., jag väljer ju att leva så här.
Lite som en nomad.
I ett mail som kom till mig för flera år sedan, skrev mannen som letade ett hus följande:
"Nu förstår jag mer..
Jag har funderat på morgonen varför det attraherar mig så starkt att tala med dig.
Den allt annat överskuggande faktorn är att du är på väg.
Jag ser dig som en vandrare och resenär.
Och då är det så finurligt ordnat med oss människor att vi rustas för uppgiften vi har redan som små. Ska vi kunna gå långt måste vi ha en vision och vissa särskilda egenskaper. Att kunna prata är en sådan. Annars kan vi aldrig fråga om vägen eller beskriva var vi är.
Att vara i rörelse är en annan. Jag kommer ingen vart om hjulen inte rullar.
Det viktigaste är dock ett gott hjärta.
Annars tycker människorna inte om dig och de villar bort dig på vägen... ."
Alldeles enkelt är det inte.
Jag brukar känna mig rotlös och hoppig - när jag kanske egentligen helt enkelt är en vandrare och resenär vilket plötsligt känns mer ok. Ska fundera lite på det.
SvaraRaderaLove, literature and ..: jag måste säga att om jag ska välja mellan att vara "allmänt velig" .., eller "en vandrare och resenär" .., då vet jag vad jag väljer ..-)
SvaraRaderaDet var en jättefin text av husletarmannen tycker jag. Hela frågeställningen är ju djupt existensiell.
SvaraRaderaKanske att man behöver bopålar en viss tid i livet och att man kan vara en vandrare och resenär i ett annat skede?
Jag tror ju dock att det är lite farligt att sätta etiketter på sig själv och/eller andra. De blir lätt självuppfyllande profetior. Men om man är en vandrare och resenär, är det inte bra med någon slags mål eller slutstation att sikta mot?
Eller räcker det med att, som du gör nu, resa mellan två bestämda platser? Eller kanske bara vandra på måfå dit vägen bär. Minns diffust någon dikt, kanske av Karin Boye som handlar om att det just är "vägen som är resans mål". Så kanske det också kan vara.
För övrigt är bilden från tåget hem till Ystad så mycket Skåne det bara kan bli. Jättefin!
Monet: jo, det ligger mycket i det du säger. Allra mest det om bilden ..-)
SvaraRaderaJag tänte själv .., åååå, det här är Skåne för mig.
Skåne - när det är som allra bäst -.