Elisabet

Kväller i ett annat land ...


"Mormor ..., du får inte somna före mig .....", säger kapten Lintott snällt.

Vi ligger tillsammans i dubbelsängen, han på sin pappas sida och jag på mammans.

I jämförelse med min smala säng hemma i Ystad, är detta som ett h a v.

Och jag drar täcket om mig och stryker lintotten över kinden ..., tv:n är påslagen och jag får se hur Leif från Skellefteå får en ny lever intransplanterad och jag tänker på hur skört livet är.

Eller kan vara.

Nej, verkligen ä r.

Och jag ler åt lintottens önskan om att jag inte ska somna före honom .., för precis så säger jag till pensionatsvärden när vi gör natt.

"Nu får du inte somna före mig .., snäääälla ...!"

Det är inte det att man är mörkrädd .., nej, det är mer det här att man då känner sig så ensam.

Men kapten Lintott, han somnar nästan bums och skellefteåmannen har fått sin nya lever och ute är det kolsvart och ljuden är annorlunda.

Från radhusgrannen hörs steg mot en trappa.

En pensionatsvärd ringer och berättar om skidvallning och tidig bussresa i morgonbitti.

Nu gäller uppladdning.

Från rummet intill ropar Emma godnatt.

Det känns gott att leva.

Ungefär så.