Klockan är kring halv ett när Kapten Lintott och hans mormor som ju är jag, står och väntar på buss nummer 533 som ska ta oss till Rotebro station.
I väntan på bussen pysslar jag med min nyinköpta mobiltelefon, ja, jag försöker hitta en bra ringsignal, men det vill sig inte alls.
Så .., jag tar frågar helt enkelt de fyra tonårspojkarna som sitter i kuren om någon av dom är duktiga på det här med mobiler?
Jo, det är dom alla tydligen, för alla svarar "ja, jag ...!"
Efteråt, när jag har fått tillbaka telefonen, frågar jag om vänsterhänderna och då vill den lille lintotten nästan sjunka genom jorden av skam ..., ja, jag ser precis vad han tänker om sin mormor .., men tänk, alla pojkarna ställer villigt upp med sina händer!
Från vänster är det Kevin från Zambia (Våg), så kommer Randall från Kongo (Tvilling), Mahmoud från Palestina (han är jungfru) och sist Victor från Upplands Väsby som är Vattuman.
Minns jag rätt är ingen av dem äldstasyskon.
Och det blir surr om skolgång och syskon och lite annat och vid det laget har lintotten återvänt till sin mormor och kanske har han upptäckt att det faktiskt inte är det minsta farligt eller pinsamt att börja prata med helt okända människor och att dom allra flesta är hur vänliga som helst.
Så tror jag att han tänker.
Jättefina händer! Lintotten är nog rätt stolt över mormor sin. :)
SvaraRaderaVad vackert! Var säkert längesen någon vuxen pratade spontant med dom om ens någonsin. Och inte var dom farliga heller:-) i alla fall inte nu.
SvaraRaderaJag ger mig ofta i slang med yngre. Det ger mig lika mycket som det ger dem. Det är jag övertygad om. Man bemöts alltid, så gott som, med respekt.
SvaraRaderaDet tror jag är något som de flesta vuxna inte känner till.
Tyvärr!
Min mor var lika som du och ibland ville man sjunka genom jorden men förstod senare att hon uppskattades oerhört för sin spontanitet och tänk mina barn säger att jag är såååå lik mormor.Jag tror det är det norrländska i oss/Babsan
SvaraRaderaHåller med. De flesta ungdomar är idag så artiga och trevliga när man pratar med dem, så man undrar, hur gick det här till...de har ju så dåligt rykte....Ofta kan äldre pensionärer var betydligt mer snorkiga och otåliga.
SvaraRaderaSÅ fint!
SvaraRaderaNu var det länge sedan ajg besökte dig, men kom på din blogg nu när jag var inne hos Mossfolk och mindes att jag gillade den. Det gör jag ännu:)
Kram Lallis
Jag tror att de där ynglingarna bara uppskattade att du tog dig tid att prata med dem. Lintotten borde väl vara van vid det här laget. ;-)
SvaraRaderaDu är så skööön Elisabeth :-)
SvaraRaderaÅh, en sån underbar historia från vardagen. Och att som slutkläm plåta händerna - du är bara bäst! :)
SvaraRaderaVilket härligt inlägg.
SvaraRaderaVilket härligt inlägg.
SvaraRaderatill er alla: jag har snart frågat 250 människor eller kanske flera, om jag får ta bilder av deras vänsterhand och tänk, INGEN enda har sagt nej.
SvaraRaderaDet har varit ungdomar och äldre och alla, precis alla, har varit så vänliga.
Vi har kopiöst många skolungdomar som VÄLLER in i vår butik på förmiddagarna .., kanske femtio pojkar i sexton-sjuttonårsåldern.
Dom allra, allra flesta är sååå fina!
Och londongirl .,. nää, jag tror inte han har vant sig.
Min Anna sa, när hon var kring sexton kanske och vi skulle ut på stan .., "mamma, nu börjar du inte prata med okända människor, så där som du gör!" ,-)
När Emma och jag själv var i Grekland i höstas, då såg jag att hon fick en aha-upplevelse när jag fångade så många händer under en dagsresa till havs.
"Mormor .., så MYCKET man får veta om man börjar prata så där ...", sa hon och log.
Lallis: ,-) T a c k.