Mammas hand.
För lite drygt ett år sedan.
Efter besöket på Åhléns tittar jag in på Ejdern, gruppboendet för Alzheimerpatienter där mamma tillbringade så många år.
Det känns som ..., som att komma hem.
Och jag slår mig ner i en röd fåtölj och till min glädje är det bekant personal som arbetar .., det är Marie som var min kontaktperson när det gällde mamma och det är Ingrid (båda så helt underbart rara och fina!) och där är alla patienterna .., där är den långa och ståtliga Inger som nu sitter i rullstol och vid bordet sitter lilla Majken som, den morgonen när mamma just hade dött och jag högt grät ut min förtvivlan,om och om igen sa ..."men vad är det som har hänt ...! säg mig .,. vad är det som har hänt ...!" och där är Czezlawa som är uppvuxen i Polen och som alltid har tyckt så mycket om att dansa, nu sitter hon rakt upp och ner på en stol och nästan-sover.
I soffan intill mig sitter en kvinna som jag inte alls känner igen.
Jag tar henne i hand och presenterar mig och då tittar hon på mig med allvarsam blick.
"Ja, jag heter Inga ...", säger hon.
Just idag har Marie och Ingrid varit så påhittiga .., jo, dom eller någon annan i personalen har köpt vackra hattar och nästan utklädningskläder som dom allra piggaste har fått ta på sig .., så när jag kommer in i allrummet som också är köket .., så sitter damerna där med urtjusiga hattar med långa fjädrar på och Emmy, som en gång i livet arbetade i en Konsumbutik (det skojar vi ofta om .,. att Ica är bättre .., men det tycker ju inte hon ...), hon sitter där så tjusig i en vacker dräkt och med en grön svepande hatt på huvudet.
Man kunde tro att detta är Jägersro och hattparad!
Och Marie berättar att först har det varit lite gympa, sedan detta med Fina Kläderna.
Åååå, vilken UNDERBAR personal!!
Och jag sitter där med benen i kors och berättar om hur livet är just nu; att jag ännu åker fram och tillbaka till landet Halland .., att jag ångrar bittert att mamma hamnade i minneslund och inte i en riktig grav eller åtminstone, att inte urnan sattes på ett Bestämt Ställe, för som det nu är känner jag mig bara vilsen när jag, alldeles för sällan, besöker kyrkogården.
Var är hon?
Nu, mer än någonsin, förstår jag vikten av att ha en plats att gå till.
Det må vara hur ologiskt som helst, men det är så det känns.
I kanske en timmes tid blir jag där.
Ååå, det känns så hemtamt och vardagligt och jag tänker att Ejdern under så många år var en del av mitt liv ..,och att den känslan sitter kvar.
Det här är första gången jag tittar in som gråten inte sitter i halsen.
Det känns bra.
Så där som att livet har gått vidare.
Jag förstår. Idag är det min mammas födelsedag och jag var till hennes och pappas grav i lördags med var sin vårbukett.(Mamma gick bort i juli förra året). En liten femåring var med mig och jag berättade att precis så här gjorde min pappa. Han smög upp klockan fem på morgonen, gick en vända i skogen med kameran, beundrade spindelnät o lyssnade på fågelsång. Sedan plockade han de första vårblommorna och cyklade hem och dukade en frukostbricka med blommorna och gick in till mamma. Som var lite morgontrött och oftast inte märkt tror jag att han varit borta. Femåringen tittade storögt på mig och frågade: Ligger din mamma och pappa här nu? Jag sa de gjorde det. Sedan sa hon: Jag undrar var de egentligen finns?
SvaraRaderaDet där med minneslund har jag också svårt för. Jag var den enda som ville ha en grav till mina föräldrar, så jag fick ge mig. Det är viktig att prata om det i tid, för båda mina föräldrar trodde att de gjorde oss barn en välgärning. Vi skulle inte behöva ha bekymmer med en grav att ta hand om. Att gå i en minneslund känns så fel. Gravar är ju mest till för dem som finns kvar.
SvaraRaderaFörstår....
SvaraRaderaJag ville ABSOLUT inte ha mammas plats i askminneslunden, men det var inte jag som bestämde.
Är sällan där - känns bara konstigt och tomt.
Däremot ligger min morfar o mormor på samma kyrkogård i vanlig grav, och där är jag regelbundet.
Och då liksom låtsas jag att jag fixar och gör fint för mamma också.
Så därför har jag bestämt att när jag dör så får maken/barnen bestämma allt själva, så det blir så som DE vill ha det.
Det är ju de efterlevande som ska ha det bra och för dem som det ska kännas rätt - tycker jag, numera.
Varma hälsningar!
När min morfar begravdes fanns bara en sådan anonym lund. När mormor begravdes fanns möjligheten att få en platta och att urnan sattes ner just där. Det gick ju inte att gräva upp morfars urna, men det gick bra att få hans namn ditsatt. Detta i Tomelilla; kanske är det annorlunda i Ystad.
SvaraRaderaFör mig spelar det egentligen inte någon roll. Jag sätter hellre en bukett blommor för mamma på bordet hemma där hon själv skulle ha satt dem än på kyrkogården.
Vi var och såg ut gravplats till pappa idag. Det var jag som ville ha en grav att gå till. Men tänk så här: att du kanske, eventuellt, skulle flytta i framtiden. Då skulle det vara jobbigt att veta att graven är så långt bort.
SvaraRaderaAnnas mamma: och imorgon fyller MIN mamma år. Eller skulle ha fyllt ..-)
SvaraRaderaHon dog i april förra året.
Panter, annannan, S o F och Eva:
Det lustiga är att jag hela tiden, medan mamma var i livet, tyckte att det var såååå bra med minneslund. Så praktiskt. Och mamma höll med.
Aldrig hade jag väl drömt om att jag skulle reagera så här?
På ett sätt hade det kanske varit annorlunda, - tror jag - om det hade varit på samma sätt som nu, men hemma i Malå eller i Dikanäs.
Men nu ...?
Nu finns hon nånstans bland idel främlingar och jag VET ju att det egentligen inte spelar nån roll allt detta ..., men det hjälps inte ett dugg: hjärtat vill nånting helt annat.