1 min och 22 sekunder av livsglädje.

Jag säger bara en sak: kolla morrhåren!

Igårkväll sms:ade jag den rara arbetskamraten Malin och frågade om hon kunde tänka sig att ta min torsdagstid.

En bra stund satt jag med mobilen i handen och tvekade innan jag tryckte på "sänd meddelande".

Jag tänkte på lönen som kommer att bli åtskilligt lägre i maj .., det var väl mest den biten?

Men ..., det var ungefär i trakten av Ängelholm, då, när solen sänkte sig rakt ner i havet .., som jag bestämde mig.

Malin svarade att det skulle hon gärna göra.

Och nu sitter jag på en stentrappa i landet Halland och gör i-n-g-e-n-t-i-n-g.

Jo, jag har småpratat med grannen Göran (f.d lärare från Småland, har Ordning & Reda på sin tomt .... oerhört vänlig ..) .., jag har kört till Haverdal och handlat middagsmat på Hemköp och några kryddväxter från handelsträdgården alldeles intill.

I fjol den här tiden hade jag också varit i just Haverdal och handlat, det var veckan efter mammas begravning .., och på tillbakavägen såg jag hur marken var översållad av vitsippor och jag tänkte att aldrig mer ska jag kunna plocka en bukett och ge henne .., aldrig mera prata med henne .., aldrig mer nånting som har med henne att göra och jag var så ofattbart ledsen.

Och väl tillbaka på pensionatet kom pensionatsvärden och jag själv att sitta i var sin trädgårdsstol av vit plast och jag lade upp benen i hans knä och tårarna rann nerför mina kinder och inte ett pip sade jag.

Inte han heller.

Människor som anser att man ska prata ut om allting, dom tycker förstås att sånt är konstigt .., ja, att man inte har någon kommunikation.

Det tycker inte jag.

Man kan nämligen ha tyst kommunikation.

Och det hade ändå inte hjälpt att förklara.

Idag .., ett år senare, såg jag också vitsipporna och jag tänkte på mamma, men jag grät inte.

Jag tänkte att jag trots allt fick ha henne i åttiosex år och att det är så livet är.

Nu står en liten bukett med vitsippor på pensionatets rumsbord.

Och jag ..., ja, jag sitter på en trappa av sten och har kaffekoppen intill mig och mest hela tiden tittar jag roat på en svartvit katt som ligger på det torra fjolårsgräset och putsar sin päls.

Mer behövs inte.

Inte för mig.

Så är det.