Första gången jag kom hit till pensionatet (som ju inte är ett pensionat i ordets verkliga bemärkelse), bad jag att få ett alldeles eget rum, så där så det inte skulle kännas så pressande .., att man nödvändigtvis skulle bli förälskad i herr pensionatsvärden.
Det gick alldeles utmärkt.
Jag fick verkligen ett "eget rum" och det rummet, där man vaknar till morgonsol, det har mer som av bara farten varit "mitt", ja, i snart ett och ett halvt års tid.
Så småningom blev det även pensionatsvärdens.
Med bloggmadamen är det så, att för att bli riktigt trygg, måste hon först göra sig ett litet rede.
Precis så har det varit vid varje flytt.
Mitt ex gav sig omgående ut på långa rundor för att se vad omgivningen (Sollentuna, Kungsängen, Ystad ...) erbjöd .., själv ordnade jag med balkongen och blommorna och tog kvarter efter kvarter.
Det säger nog väldigt mycket om hur man är som människa.
Och nu när jag har varit här så många gånger och börjar känna mig mer som hemma ., då händer det ofattbara att jag ber att vi ska byta sovrum.
"Vi kan väl sova i det som är ditt riktiga sovrum ...?" frågar jag när hockeyn är slut och det är dags att göra natt.
Så det gör vi.
En riktig dubbelsäng finns där, med en glipa bred och djup som en ravin mellan madrasserna .., (ja, men nu är man kanske inte riktigt såååå het .. och förresten hostar jag så mycket ..) och där finns ett fönster med kvällssol och en varmt ("varmt"? heter det så ..?) gulfärgad tapet.
Dessutom finns där en alldeles ljufvlig liten sänglampa med små, små blommor på glaset.
Så ...., där, i det rummet, sover jag natten mot idag.
På andra sidan ravinen, ligger herr pensionatsvärden.
Och jo, det känns riktigt bra.
Där sover man gott, hälsar en som provat!
SvaraRaderaBäst att tillägga för övriga läsare: jag fick det rummet som gästrum vid mitt besök. PV sov alltså inte i sitt vanliga sovrum då, utan i det andra. Tillsammans med bloggmadamen. ;)
Hahaha ..., ellis-pellis!
SvaraRaderaNu är det inte länge kvar ..-)
Jag längtar!
SvaraRaderaFörst ska jag överleva ett par födelsedagsfiranden till. Puh.
Jag vill bara ha semester. Mitt jobb är superkul men i n t e n s i v t.
Har för mig att det fanns såna där "ravininlägg" på IKEA som man kan lägga mellan madrasserna så att ravinen försvinner... :-)
SvaraRaderaKanske värt att kolla det?
londongirl: ja, och annars kan man ju lätt förflytta sig ..-))
SvaraRaderaTa språnget över ravinen, menar jag .-)
"Ta språnget över ravinen"...jag riktigt ser bloggmadamen gå till anfall he he ;D
SvaraRaderaDet var en fasligt fin sängkammarlampa! Kanske inget att läsa vid, men som stämningslampa var den helt underbar.
Christina: vi har i mångt och mycket HELT olika smak när det gäller möbler.
SvaraRaderaHan har mörka gammaldags varianter, inköpta på loppis.
Jag vill ha LJUST.
Men praktiskt alla lampor i huset, utom en, ÄLSKAR jag. (det är den i köket pv ... som jag inte tycker om ..., haha ..).
Och så finns där små byråar i björk som jag också tycker såå mycket om.
Men jag ska få ett eget rum och göra precis som jag vill ...., i augusti blir det Make Over .-)
Sen får man väl, under lock och pock och löften om lite ...., ja, lite trevligheter ., försöka förmå honom att anamma ..., kanske enfärgade tapeter .-.)
Till att börja med.
"Praktiskt taget" ..., ska det förstås vara.
SvaraRaderaPs igen: och så finns där några lampetter .., det är inte min stil direkt ..-) Ds.
SvaraRaderaJag läser och ler. Du har så roliga uttryck. Ta språnget över ravinen :)
SvaraRaderaElisabet: He he, lampetter är inte min stil heller ;)
SvaraRaderaEva: ,-)
SvaraRaderaJa, men än har det inte blivit något språng. Han kanske tar "språngavgift" .. haha.
Christina: nä, just det .-)
Språngavgift - hahahaha! Roligast hittills idag:-)
SvaraRaderacruella: ,-)
SvaraRaderaDu förstod, alltså.
Alltså! Jag blir så himla glad när jag läser om dig och PV och er kärlek. Eftersom jag själv är där sedan nio år tillbaka. Tänk att få uppleva kärleken en gång till när man blivit lite äldre och fattar vad det egentligen handlar om.
SvaraRaderaNär jag flyttade ihop med sambon så bodde hans sextonåriga dotter där. Inom ett år hade även den femtonåriga sonen kommit inflyttandes. Vi kämpade på så gott det gick. Barnen var mycket trasiga efter sitt liv hos mamman med knark och misshandel som ingredienser.
Det var jobbigt och jag kände att jag blev tokig om någon satt på min stol vid köksbordet och på min datorstol. Tills jag insåg att det var de enda ställena som jag kände verkligen var mina. Då kunde vi börja jobba med det. När barnen flyttade efter ett antal år så valde vi också att flytta och reda oss ett gemensamt bo från grunden. Det är viktigt att man får ha sin egen plats någonstans. Kanske viktigare när man är lite äldre och levt ensam där allt bara varit ens egen.
Så långt det här blev. Ville egentligen säga att jag blir glad av er kärlek. Och av din västerbottniska dialekt. Själv är jag ju västernorrlänning i själ och hjärta.....:-)
Syrran har haft pållar - jajamen:-)
SvaraRaderacicki: jag hade skrivit ett jättelåååångt svar till dig när jag var hos pv, men då gick det inte att publicera det och jag blev nästan galen ..-)
SvaraRaderaMen alldeles varm av dina ord blev jag. Det vill jag att du ska veta.
Och TACK som berättade så öppet!
Och jo, det betyder mycket att känna att man har nånting som är "ens eget" och då menar jag inte .., ett litet personligt rede.
Det är inte helt enkelt att flytta hem till någon .., man känner sig lätt som en hyresgäst bara.
Allt är hans och det är hans personlighet över hela hemmet.
Man blir villrådig.
Det ultimata är förstås att göra som ni gjorde .., börja om .. men om man nu bor så bra som han gör .., och bor billigt .., då tycker jag att priset för hans del blir så mycket större .., han har lagt ner tjugo år på sitt hus .., och jag har en liten etta på 31 kvm att lämna.
Då kan man nu kompromissa.
Eller: det är helt enkelt så att jag flyttar inte om jag inte får ett löfte om att jag får sätta även min prägel på det huset ..-)
Så är det.
Cruella: det ante mig .,.-)
Det verkar ju underbart där i landet Halland med hus och allt så det verkar ju vettigast att du flyttar dit. Men det där att du sätter din egen prägel är nog också oerhört viktigt. Vi hade ju problemet med trasiga tonåringar som krånglade till allt för oss. Vi fick liksom sätta oss själva åt sidan för att hela dem. Vi började nog i fel ände, egentligen. Nu har vi vänt skutan rätt. Nu är det vår tur....:-)
SvaraRaderaLåter fint du.
SvaraRadera