torsdag 7 maj 2009
På väg hem ...
Tre såna här skönheter plockade jag i slänten hos PV.
... tjorvar sig tåget mest hela tiden.
Är det inte signalfel så vi måste stanna, så är det stopp för att invänta ett mötande tåg.
Jag sitter på höger sida och får en ung man intill mig.
Inte ett ord säger vi till varandra under en timmes tid.
I Malmö står Ystadtåget och väntar på spår 12 och jag har inte lång tid på mig och läxar upp mig själv .., ååå, hur kunde jag glömma rabattkortet på pensionatet; nu får jag hoppas att tågvärden är på gott humör .., jag har nämligen köpt en biljett av Hallandstrafiken för 136 kronor ( i vanliga fall, med Skånetrafikens kort kostar en enkelresa 109:-, från Ystad till Halmstad .., tre timmar på tåg ...) och det visar sig att det är hon .., eller så är reglerna helt enkelt såna att det fungerar.
Således behöver jag i n t e betala en särskild avgift mellan Malmö och Ystad.
Vi passerar alla dom vanliga stationerna.
I vintras hittade pv på en ramsa för att enkelt komma ihåg dem: Örjan Persson (f.d. fotbollsspelare) och Strimma Svedberg ringer sällan Ystad.
Örjan = Östervärn
Persson = Persborg
och = Oxie
Strimma (legendarisk hockeyback från Timrå) = Svedala (hej LindaLotta!)
Svedberg = Skurup
ringer = Rydsgård
sällan = Svarte
Ystad = förstås Ystad
Själv hittade jag på det här .,. för att lära mig städerna på kuststräckan norrut.
"Lasse har fått vita kalsonger".
Laholm, Halmstad, Falkenberg, Varberg, Kungsbacka.
Sånt är finurligt, tycker jag.
Och så vid åttatiden är jag hemma igen.
Hungrig så jag nästan skakar .., och jag tänker på min tomma kyl och stannar till vid Österportgrillen och i mitt sinne har jag planerat att köpa en korv med bröd.
Det är vad jag har planerat.
Vad det blev?
En ostburgare med pommes och en mugg Coca Cola.
Å, hjälp så gott!!
Och nu är det hockey på tv:n och allt är som vanligt.
Ang Lillstrimma så har han sin gamla matchtröja hängades i omklädesrummet i Timrå ishall. Han är fortfarande en idol där hemma trots att han gick bort alldeles för tidigt.
SvaraRaderaNär man var i den värsta ute-och-dansa-perioden så var det alltid en kille som infann sig på danserna. Han var förståndshandikappad men älskad av alla. Han var Timrå IK:s maschot. Alla kallade honom för WÖ-Kalle. Timrå IK hette förr Wifsta-Östrand. WÖ-Kalle var en fena på att sjunga When the saints go martching in. Den har min son numera inspelad på en CD. WÖ-Kalle tillhör de där goda minnena man spar på. Han gjorde oss alltid glad.