Och så kommer Bente.
Hon är som en gammal bekant, precis som det är med andra bloggvänner som man har träffat.
Det finns människor som säger ..."men å, hur kan du .., du känner ju inte henne!"
Men visst gör man.
Efter massor med kommentarer och sedan telefonsamtal .., visst känner man varandra!
Jag kommer hem klockan åtta och det blir räkgryta och sedan promenerar vi till havet; det är ju havet hon har längtat så efter.
H a v e t.
Och vi är alldeles ensamma på stranden - ja, nästan i alla fall -, och vattnet är svalt och det är helt underbart!
Så är det.
Och sonen hennes är sjutton år och grann och har bruna, bruna ögon.
Dessutom lagkapten i fotboll och har tjusiga händer.
Åå så roligt!!
SvaraRadera*vink vink*! :-)
Bloggvänner är bästa sorten!
Vinkevink från mig också! (Fast jag känner inte Bente - än)
SvaraRaderaSå mysigt det låter.
SvaraRaderaJag tänker på havet och förundrades först över att Bente såg fram emot havet och kom sedan på att såklart inte alla norrmän har nära till havet...
Själv bor jag 5 mil från Varberg och havet och har dessutom närhet till flera stora sjöar här där jag bor, så det är lätt att glömma bort hur bortskämd man är.
Hej Bente.
SvaraRaderaVa kul att du är hos Elisabet, hon är den bästa värdinna man kan tänka sig :-)
Jag kommer nog neråt Hamar den 5 augusti. Är du hemma då så vi kan ta en fika?