Torsdag ...

Strålande sol och varmt!

Koltrasten fjöjtar!

Och jag cyklar till torget och köper mörkrosa Malvor och en ljust rosa kruväxt att ha på stentrappan (nu är där fyra krukor ..., min lilla trädgård växer alltmer ..) och hemåt igen över hoppiga kullerstenar.

I min mobil hittar jag sms från Bente.

Kl. 07.30 avgår tåget från Hamar till Oslo, skriver hon.

Vän-besök.

Alla dessa vänner som berikar ens liv!

Igårkväll långt och härligt telefonsurr med Kent och Anne-Marie och sedan upptäckten av ett tack-och-hej-mail från en sedan-ungdomen-bekant-man (som en gång var en stor kärlek) som efter tre års mailväxling inte längre vill fortsätta att skriva.

(Efter 35 år av total frånvaro, dök ett mail upp när jag som bäst behövde det ., det var för tre, fyra år sedan och mailet var skrivet av mannen som nu inte längre vill höra av sig.
Veckan innan det där allra första mailet kom, hade jag drömt att jag mötte den här filuren som i drömmen inte längre var arton år, utan en vuxen man, det var ... helt sanslöst .., och så veckan därpå, mailet som nästan fick mig att ramla av stolen! Jag levde då som ensamseglare och hade gått på grund och båten låg inne på varv. Själen, alltså. Det mailet och många andra som då kom .. blev liksom en ..., ja, en liten blinkande fyr.)

Men nu är det slutskrivet.

Att bara vara kamrat, är inte det enklaste här i världen.

Men ledsamt är det.

Förstås.