Mammas hand.
Medan jag ligger på soffan Ektorp och vilar mig efter jobbet, tittar jag lite förstrött på en dansk dokumentär som handlar om en man som blivit dement.
Följande står att läsa på SVT:s sida.
Kommer du ihåg Frank?
"Dansk dokumentär från 2008.
Under tre år får vi följa Frank Ørum, som vid drygt 50 års ålder drabbas av semantisk demens. Sjukdomen ödelägger hjärnans språkcenter och får omfattande konsekvenser för Frank och hans anhöriga: hustru och tre vuxna barn."
Allt känner jag igen.
Ångesten och rädslan och uppgivenheten och detta att sakta se en anhörig försvinna .., så där som en båt som ger sig av ut på havet och till slut är allt man ser en liten, liten prick.
Just så.
Och telefonen ringer och det blir prat om dejtingsidor och vad det är som gör att man faller för vissa människor men inte för andra och hur svårt det är, detta att man i veckor och månader kan maila med en supertrevlig människa som man blir oerhört attraherad av och sedan, när man träffas i verkliga livet, så bara susar alla dom där känslorna iväg och man förstår inte varför?
Och vi pratar om fenomenet som finns på dejtingsidor där man ska svara på x-antal frågor och sedan jämför man sina resultat och får på så sätt reda på hur väl man passar ihop, rent procentmässigt.
Om pensionatsvärden och bloggmadamen hade gjort ett sådant test, hade vi aldrig träffats.
I hur mycket som helst har vi olika åsikter och även i en del rent grundläggande frågor, ändå fungerar det hela hur bra som helst.
Ja, sånt kan man fundera över en alldeles vanlig kväll i mitten av augusti år 2008 2009, förstås.
Om man nu inte har nåt annat för sig.
Jag har sett tv-reklamen om dejtingföretag och samma här: skulle jag och maken anmäla oss på ett sånt ställe skulle de inte försöka para ihop oss.
SvaraRaderaVilken tur att Stiftelsen Bostaden finns!
(Undrar hur många som träffat sin partner på korridor ...?)
Var inne hos Stationsvakt och fick mig ett gott skratt av din axelvaddskommentar. Det ska till ett tränat öga för att se så´nt.
SvaraRaderaFörresten träffade jag mitt ex i trappan.
Rekommenderar en blogg: http://suziluz.wordpress.com/
SvaraRaderaEller .... om inte dejtingsidor fanns så hade jag säkert aldrig hittat M....
SvaraRaderaVäl där så hade vi flera gemensamma nämnare men precis som Du så hade ett test inte varit bra för då hade vi säkert inte blivit matchade *L*
Han närapå vägrar göra div tester vilket jag istället tycker är så kul att göra....
Turtlan
Turtlan: ja, jag har träffat sååååå många trevliga män på MP .., druckit kaffe och bara fikat . ,inte en enda en har varit galen (jo, en ...) och fördelen är ju att man ändå kan få ett visst hum om vad som finns där bakom skärmen.
SvaraRaderaOch man träffar människor från helt andra sammanhang! Hur skulle jag ha ramlat på en körsångare, mattelärare, seglare .., annars?
Det hade nog blivit nån trevlig kund från affären ..-)d
Carina: menar du ditt ex? Eller mitt ...? Och har man varit gift med en polis i evighet, då märker man sånt som ostrukna axelklaffar .., haha.
Cecilia N: precis! Hur mår han, femtioåringen ..-)
SvaraRaderahahaha........ja själv träffade jag 2 metarn på mitt gamla jobb här istan.konkurenten upp om backen.....
SvaraRaderaMenade du inte dagens datum.en kväll i mitten av augusti 2009....
jag sa ju till lassemannen på jobb i fredas...ja men du.DU FYLLER JU ÅR IMORGON.....alltså...han fyller ju år 8 JULI....jag var fortfarande baklänges från danmarkstiden 3 år...där kör man ju månaden först o sen dagen man fyller..
men tack sa han-det e en månad sen.......MEN JAG HAR NAMNSDAG PÅ MÅNDAG.-då kan du gratta mig..
hahahhaa
e man förvirrad eller......
Förresten har vi snart bröllopsdag......14 september......8 år som gifta........ja hallelulja.....O JA vi e fortfarande lika lyckliga....
Ses imorrn på jobb min KÄRA KÄRA kollega
o jag har solat hela dan.....
Å jag träffade på en violinist som paddlade kajak, en som sa CHEF ca 100 ggr, en som BARA pratade pengar, en som hade inga åsikter alls, en som åskan slog ned i hans dator för han ville se om jag svarat till honom när åskan mullrade på lite väl mycket.
SvaraRaderaSå håller med, man får träffa människor man säkert aldrig stött på annars och som gett minnen!
Sen dök det upp en som gillade båtar som bjöd mig på hockey på första daten... Fast han är den minst sportintresserade man jag träffat på *L*
Kvällskram!
Det låter ju riktigt spännande det där med dejtingsidor på internet. Fast jag tror inte det skulle passa sig att jag gick ut och drack kaffe med en massa karlar...
SvaraRaderaJag såg också det programmet och mindes när jag såg till att min morbror blev fråntagen körkortet - han hade glömt alla regler och att se sig för, men körde ändå. När brevet kom att han inte fick framföra fordon - då sa han att han kunde ju alltid backa... På fullaste allvar. Det var precis som i filmen, bilen var hans allt sen frun dött i Alzheimers.
Morbror blev bara "vanligt" dement och kände igen oss och kunde föra en någorlunda konversation.
Turtlan: och jag minns en jurist som bodde på min soffa i en veckas tid medan han letade ett hus .., en gräsklippande man från Malmö som körde mc .., en smålänning som bodde i ett svindelvackert rött hus med vita knutar och hade en katt som hette Boll .., en glad herre som visade sig vara iller-ägare och vars iller bet mig i hälen ..-) och en oändligt lugn och snäll norrman som jag tillbringade en weekend med i Köpenhamn, i var sitt hotellrum, för jag är ju så blyg av mig.
SvaraRaderaSist av allt en tålmodig pensionatsvärd som tog mitt blodtryck och då var det ju färdigt ..-)
Bloggblad: jag ler åt dina rader ..-, jag minns mamma som inte fick köra bil och när jag sprang in för att handla i en butik, då hade hon FLYTTAT bilen .... och jag höll på att dåna ., då den var borta.
SvaraRadera"Jag ville bara kolla om jag kom ihåg hur man gjorde och jag kommer ihåg allt ...!" sa hon och log filurigt .-)
Missis P: ja, ni ser verkligen lyckliga ut, det måste jag säga!
missis p: så roligt .. i morgon jobbar du, tror jag bestämt. Såg ditt schema för i veckan .., så HEMSKT .., vilka kvällspass! (Men det ger ju bra med pengar ...)
SvaraRaderaJaha, där föll min teori om varför maken och jag passar så bra ihop och har gjort i nu snart 32 år. ;)
SvaraRaderaVi har olika personligheter och matchar varandra, brukar vi säga. En är si och en är så...och så brukar vi också säga (tro) att vi har fördelen av att ha så lika grundvärderingar och om nästan allt så tycker vi likadant.
(men det kanske inte är alls det som har spelat roll...)
Eller så är vi bara så väldigt vana vid att omärkbart jämka ihop oss, om vi från början hade olika åsikter.
Vi skrattar (och ibland gråter) åt samma saker - och många gånger åt oss själva. Våra tankar är ruskigt synkroniserade. Ibland öppnar vi munnen precis samtidigt o säger samma sak, eller börjar sjunga på samma låt osv.
Men så kanske de flesta par blir efter ett långt äktenskap/förhållande - samspelta liksom.?
Ha det gott E!
PS. Det kanske inte är helt oviktigt att vi fortfarande älskar varandra också.DS. :)
Jag påminns om Rutans otroligt vansinnigt roliga Tant söker Farbror när jag läser era kommentarer.
SvaraRaderaIntressant fenomen fast det fanns ju förr också, typ kontaktannonser. Dom kan jag sakna, de sa massor. Och alla innehöll intreset för skogspromenader läste jag idag:-)