tisdag 11 augusti 2009
När klockan är två ...
... är jag förbi av trötthet.
Hela dagen kommer tattoomedlemmar och handlar!
Det är uniformsklädda män och kvinnor från Hannover i Tyskland och alla köper dom chips och ännu mera chips och läsk och godis.
En rar kvinna som hamnar i min kassa visar sig vara från Prag och nej, hennes man är inte musiker och ska inte spatsera i t-a-k-t .., han är filmare .., ja, brittiska Wallander förstås och kvinnan säger att det är så vackert i Ystad, faktiskt i hela Skåne.
Småbarn gråter och mammor blir irriterade.
Klockan tre tackar jag för mig.
Och jag säger hejdå till arbetskamraten som ska bila till Nice och så går jag hem i skyfallsregnet och mina byxor blir plaskvåta och strumporna och skorna också, trots att jag - så gott det nu går - försöker att skydda mig med paraplyet.
Vid regementet, där det ska bli stor show, blir jag vittne till en krock .., en kvinna i en grå bil blir påkörd och inte vet jag vems felet är, men det smäller rejält och jag upptäcker att jag står där i skyfallet med högerhanden för munnen ...,, så häpen!
Och så hemåt.
Regndroppar på fönstren och lockigt hår och allt är fuktigt och om en dryg timme ska jag sätta mig på tåget till Halmstad.
Hem igen i morgon någon gång.
Det är sista dagarna som sonen är på hemmaplan och vi ska äta middag tillsammans.
Det blir nog bra alltsammans.
Så obehagligt att vara i närheten av en krock...usch.
SvaraRaderaDet verkar inte ha blivit något allvarligare än plåtskador? Men ändå...
Jag tror jag ska skicka ner några av de i kassan "i butiken nära mig som jag handlar på".
SvaraRaderaDu skriver alltid som värmande om Dina kunder och de små möten de ger.
För på "min butik" är det mer som Surt & blandat än Gott & blandat!
Om de säger Hej så undrar man.
" - På summan" hör man de säga på sin höjd.
Byta affär...? Lutar åt det men närheten vinner av & till. Men alltmer sällan....
Ha det så gott hos PV!!!