Kerstins ben.
Vid fyratiden dyker madamen från Trelleborg upp och vi tar den lilla gröna bilen och susar iväg ner till småbåtshamnen .., passerar Marinan där eftermiddagsgäster sitter i solgasset på verandan ..., och så slår vi oss ner vid piren, med solen mot våra ansikten.
Där finns kaffe i medhavd termos och tänk .., i ett par timmars tid blir vi där.
Vid havet.
Det är som den allra största nåd.
Och så sitter vi där tillbakalutade mot en slät sten och det är väl ungefär som att vara på besök hos en kurator ..., eller kanske en session med kognitiv beteendeterapi ..., och det är prat om skilsmässor och tiden före och efter och om att stå på egna ben och komma på fötter och det blir prat om vardagsglädje och konsten att ta vara på det stora i det lilla ..., det blir prat om vad doften av nybryggt kaffe kan göra med en människa .,. prat om cellgift och strålning och om tacksamhet mot livet och glädjen i att få vara med .. , men även prat om att alltför tidigt förlora en förälder, ja, såväl trelleborgsmadamen som bloggmadamen blev faderslösa vid tjugotvå års ålder, då, när man precis har lärt känna sin pappa (eller mamma( som en vuxen människa.
"Vad hette din pappa ...?" frågar jag.
"Ingvar ...", svarar Kerstin.
Det blir en trivsam eftermiddag där bland vågskvalpet.
Och tänk .., hela tiden medan vi pratar, spatserar en hungrig liten sädesärla bland den ilandflutna tången, bara en bit ifrån oss.
Ungefär så var det.
Låter som ett sådant där fint samtal som jag ni kvinnor är så bra på, där allt flödar fram och tillbaka. Vi män har inte samma förmåga, tror jag. Vi pratar mer om fakta än hur det kändes...och kanske vilken bil vi hade då.
SvaraRaderaVerkar ha varit en fin stund. En guldstund. Och tänk att ni åker snart.
SvaraRaderaVilka snälla ord vi får höra av Sven, Elisabet.
SvaraRaderaOch vår eftermiddag blir en sån där som man sparar i hjärtat.
Kram.