Kefalonia i fjol.
Emma, som sitter på moppen bakom mig, tar bilden i farten.
Och jag pillrar lite med den i fotoprogrammet.
Väldigt tidig morgon.
Jag ligger i sängen och lyssnar till radion .., en landskapstävling .., och någon som heter Gunnar kan det mesta om Uppland .., i alla fall att landskapsblomman heter Kungsängslilja och att det i Skutskär tillverkas pappersmassa, om man nu kan kalla det för att "veta det mesta".
Gunnar och hans medtävlare Stellan hälsar på varandra och tackar sedan för god match.
Vänligt prat.
Och jag tänker att nu är det bara idag och imorgon kvar och vilken tur att all yrseln susade sin väg och ännu mera tänker jag på hur det ska vara för alla som har tappat talförmågan, så där som min mamma t.ex .., som inte kunde prata alls det sista året i livet och tänk om man då, i den sitsen, drabbas av våldsam tandvärk eller om man får just sån här yrsel och man vill lägga sig på sidan, men ingen förstår vad man menar.
I förrgår hade jag en äldre man i kassan.
Före detta lärare.
Kanske åttio år?
Den mannen är så rar och fin, men har tappat minnet alldeles och jag ser honom komma med sin rullator mot kassan och han går förbi hela kön och ställer sig framför mig och räcker mig en hundralapp, allt medan många där bakom himlar med ögonen .., "ja, typiskt pensionärer att inte kunna vänta på sin tur!"
Men mannen har inte handlat nånting, men betala vill han .., och jag säger att det behövs ju inte .., det är alldeles tomt i rullatorskorgen och i plastpåsen också, men tack ändå.
Så går han in igen .., och efter en stund görs proceduren om .,. nu förbi ännu en rad med köande kunder och några som himlar med ögonen ... och så står han där framför mig och jag tar emot pengarna, - nu har han handlat en flaska läsk - och alldeles lugn är han farbrorn och när jag ger honom pengarna tittar han på mig med sådan ömhet och säger ..."tack för att du har tålamod med mig."
En liten, liten stund av klarsyn.
Och jag tänker på mamma.
Det hade kunnat vara mamma.
Näe, här sitter jag och tuggar på en ostbit och får den nästan i halsen för det tjocknar till av att jag blir så rörd. Tänk vad många det finns som är elaka mot gamla människor. Tack och lov att det finns de som är snälla också! Väldigt många pensionärer åker med lokaltrafiken här och chaffisarna är alltid så snälla fast det tar lång tid med biljetter och sånt. Jag får alltid en tår i ögat när någon står där och fumlar med portmonnän och tänker att en dag kommer det där att vara jag.
SvaraRaderaJa, men sådär är det ju. Morfars bror bor bara två minuter från mig och jag försöker besöka honom ett par gånger i veckan. Han vet aldrig vem jag är. För ett par gånger sedan tittade vi på korten på pianot. Och jag pekade på en liten tös i bakgrunden på fotot från hans fyrtioåriga bröllopsdag och berättade att det där är jag.
SvaraRaderaDå tittade han plötsligt upp, klappade mig på kinden och sa "men lilla vän, att du besöker en gammal gubbe som jag. tänk att livet blev så här".
Sedan skönk han tillbaka in igen och alldeles säkert hade han glömt att jag varit där redan innan jag hunnit ut genom dörren.
Just det där ögonblicket av klarsynthet, som speglar människan som en gång var.
Nu skiner solen! Ha en fin söndag!
Det måste finnas plats till alla. Så fint att du tar dej tid och är vänlig mot honom!
SvaraRaderaUnderbar bild!
SvaraRadera...och hur det är ställt med mina tårkanaler vet du väl vid det här laget. ;)
Ha det!
Gripande ord!
SvaraRaderaJag blev så berörd när jag läste Dina rader.
Tänker människokärlek och människorespekt.
Vi kan alla komma dit en dag!
till er alla; matilda, mossfolk, en skånska i oslo, turtlan och sök och du ska finna: jag tror så här .., att har man haft eller har en nära anhörig drabbad av någon form av demens, då blir det annorlunda.
SvaraRaderaFör då v e t man.
Och känner igen.
Och känner skräcken med stort S .., över att man själv ska höra till den skaran en gång.
Och tänker på hur man själv vill bli bemött.
SNÄLLT.
Det är det viktigaste.