Ångermanland.
Nästan lika vackert som Jämtland.
Förra året vid den här tiden, gjorde jag en lång bildsvit med guldstjärneminnen och lade in här på bloggen.
Det ska jag inte göra i år. (I alla fall inte just nu.)
I år ska en enda bild få symbolisera hur härligt det här året blev.
Det är den bilden ni ser här ovanför.
Det var sommar och bilsemester och den dagen hade vi kört från Västerbotten till Ångermanland och det var kväll och vi kom längs en liten, slingrig väg som slutade nere vid havet och där parkerade vi .., vi tog fram ryggsäcken med kaffe och tunnbrödet hemifrån .., och så satt vi där vid bryggan och frånsett ett medelålders par som grävde vid sin bit av stranden, var där alldeles, alldeles, alldeles t y s t.
Och iskallt i vattnet!
Om Mjällomslandet hade hetat Frankrike eller Maldiverna, skulle turister ha stått i kö för att få komma dit!
Nu var vi alldeles ensamma.
Och dagen därpå skulle vi ta båten över till idylliska Ulvön och på båten arbetade en ung man som kunde vara bror till min son och mammahjärtat gick nästan sönder av längtan.
Så var det.
Och nu ligger ett helt nytt år framför oss och inget vet man.
Inte det minsta.
Man får bara hoppas på det bästa.
När jag frågar pv om guldstjärnestunder under året som gått .., så säger han - efter en stunds tvekan - ...."jo, kanotturen ute på Alsensjön tillsammans med Gunnar .., det var fantastiskt!"
Och jag ler och tänker på det här, jag.
Och du som läser här?
Om du skulle plocka ut Ett Enda Ögonblick .., en stund så där mitt i livet ..., nånting som du kommer att förknippa med året som gick .., vad skulle du då säga?
Om du vill och har lust, berätta gärna, så ska jag lägga in svaren här som jag brukar.
Well... Det allra finaste kan jag inte skriva här, det ska jag berätta i mail. :)
SvaraRaderaMen om vi tar ett av de bästa ögonblicken bland de som kan berättas här, då tror jag det blir fredag 30 november runt så där 12 på dagen. Då satte jag nyckeln i dörren till min lägenhet i Arvidsjaur första gången. Det ögonblicket symboliserar så mycket, inte bara "å vad spännande att se hur lägenheten ser ut!".
Och ett till, alldeles färskt, minne också: stunden då jag fick tillbaka svaret på min tenta i nordsamiska och såg att jag inte bara klarat den utan dessutom fick VG. Att jag klarade den under de förutsättningarna var något enormt. Även det representerar mer än "bara" klara en tenta.
Lite otäckt är det, det här. Ämnet menar jag. För...jag kommer inte på vad som hände det här året före augusti. Inte ett dugg kommer jag på! (Å andra sidan har det skett så mycket sen augusti att det kunde räcka för hela året, haha. )
Kram!
Ett enda ögonblick, var det ögonblick när det gick upp för mig att sonen kanske inte skulle klara sig igenom akutoperationen och det ögonblicket vill jag inte uppleva igen.
SvaraRaderaDock kommer jag att leva med det resten av livet.
mvh R
Åh - för mig är det nog inte bara ett särskilt ögonblick utan en tanke och en känsla som växt sig starkare under årets gång: Jag är på rätt väg!
SvaraRaderaSonens liv är äntligen stabilare, lillflickans skolbyte var ett klokt beslut (hon gör numera tummen upp varenda dag hon kommer hem från skolan), min äldsta flicka har flyttat ihop med sin älskade flickvän (gud - jag älskar dem så jag spricker! alla 3..nej 4...!) Allt det där och många saker till har gjort att jag kan fokusera lite mer på mig själv, försöka göra bra val för hur jag vill ha det, vad jag mår bra av... Som att jag t.ex. äntligen tog mig i kragen och anmälde mig till Stadsmissionen i Malmö som Volontär (det ska bli spännande och otroligt skönt också...tänker på "pass it forward"...allt gott som hänt, det jag lärt mig...ge vidare, dela med mig..inte enbart till de som står mig nära). Även jobbmässigt ser det ut som att nya dörrar öppnas nästa år. Det har också lite med samma sak att göra... Sedan glömmer jag inte alla hjärtliga skratt jag samlat på mig under det gångna året, inte tårarna heller...de blir tillsammans ett fint pärlband att bära med sig. Alla möten, inte minst med några nya människor, återkontakten till några jag inte orkat med under de jobbiga åren men som nu åter träder in i mitt liv. Små förälskelser som kommit och gått (men haha...vem försöker jag lura? de är aldrig "små" för mig. Elisabet du minns fotosessionen? Ja jisses!) med allt detta så veta jag att jag kommer att hitta ännu fler passande pusselbitar till mitt liv nästa år. Varmkramar och kärlek!!
Den 29 juni, 23.54, då föddes Ebba.
SvaraRadera