... blir det kväller.
Utanför pensionatet yr snön .., tänk, det har säkert kommit mer än fem centimeter på ett par timmar!
Hela världen är vit!
Livet här ute på landet är lugnt och alldeles oerhört avstressande.
Mitt blodtryck är lägre än på länge!
Och så snart solen sänkt sig, råder här kompakt mörker.
Här finns knappt några gatlysen .., inga bilar som kör förbi.
Kontrasten mot Regementsgatan i Ystad är t o t a l.
Och ingenting särskilt gör vi; vi sitter i soffan Ektorp .., dricker glögg och mumsar på nybakade lussekatter .., vi tittar på Sigge Nilsson och pElle .., vi ägnar någon timme eller mera åt ett program om nobelpristagarna där en efter en berättar om sin uppväxt och hur intressant som helst är det.
Mellan varven reser sig den förkylde pensionatsvärden upp och lägger på ved i pannan.
Det sprakar och knastrar.
Och vi pratar om morgondagen och vilka sånger som ska sjungas när vi dör, det är väl när vi tänker på Gunvor som det pratet kommer upp.
"Ja, jag vill att kören ska sjunga Tysta Skyar .., och Må din väg .., och så Bred dina vida vingar ..., och sist av allt Jag har hört om en stad ovan molnen", säger pensionatsvärden som inte är troende och inte ens medlem i svenska kyrkan.
Jaha, ja.
Själv har jag inte kunnat bestämma mig, men jag vill att det ska bli glatt i alla fall, mer som en tacksägelsestund för att man har fått leva det här livet.
Om jag är troende?
Jo, det tror jag nog att jag är.
Jag tillhör dom där ljumma .., dom som skyndar sig att åkalla högre makter när det krisar sig .., så där när man tror att man har fått en allvarlig sjukdom.
När jag en gång på 70-talet drabbades av lunginflammation med fyrtio graders feber i ett antal dagar, då anade jag att slutet nog var nära och då .., då spelade jag den här sången så nålen glödde på grammofonen!
Ja, allt sånt pratar vi om och det finns säkert människor som tycker att det är ett underligt sätt att umgås, men det tycker inte jag.
Och vi har det trivsamt.
Bloggmadamen tillhör inte dom där våldsamt passionerade människorna .., eller .., ja, inte är hon så där våldsamt romantisk heller .., nä, jag tycker som mer om det där stillsamma .., att sitta i soffan och få ha det onda benet i pv:s knä och känna att han trycker under fotsulan .., åå, det är ren och skär lycka för mig det.
Det är på det hela taget ett enkelt liv det här.
Ett liv som jag tycker om.
Så är det.
Men ett godt liv.Det er de små ting som betyr mest.
SvaraRaderaJeg tenker også på tryggheten ,harmonien i det hele.
KOOOS DERE
Jag tycker att det låter helt underbart!
SvaraRaderaDet där med tystnaden känner jag igen. Den infann sig när vi flyttade hit för snart nio år sedan. Från att ha bott i Malmö och Lund i många år så var det som om att komma hem på riktigt igen.
Är ju uppvuxen på landet :)
Tystnaden blir ännu mer påtaglig nu när vi har så mycket snö och det är så mysigt!
Krama dina pågar.
Det där sista, det är bloggmadamens motsvarighet till Sigge Nilssons öronkliande, då?
SvaraRaderaTjena kusinen, vad bra att ni kan prata om er egen begravning. Det kan inte jag med min älskade. Jag skulle vilja bygga en egen kista, eller leja en snickare för det. Då skulle jag kurbitsåla den, ställa den på logen och ha mattrasor i den tills det blir dags. Maken säger att då är kistan så full att jag inte ryms i den. Jag tycker att en kista kan ha flera användningsområden. Sedan vill jag ha en begravning som min kära moster Ann-Gerd. Det var den trevligaste begravning jag har upplevt och som hon säkert tittade på och log i sin himmel.
SvaraRaderaKram från kusinen
Det verkar som du har hittat rätt här i livet och rätt person att dela det med.
SvaraRaderaGOD JUL till er båda!
mvh R
Bente: ja, det är ett bra liv. Det är mitt liv och jag kan säga att jag älskar det här sättet att leva.
SvaraRaderaLugnt och vilsamt.
LindaLotta: precis! Och jag tyckte alltid om att bo på landet .., där utanför Ystad. Iofs tycker jag om att bo i stan också och kunna vinka när människor passerar mittenfönstret .., men ändå. Det här skapar lugn.
annannan: haha ...! Yes! På pricken!
kusin barbro: jag vet inte om du känner till det, men när mamma arbetade i Bolivia, då lät hon en bysnickare tillverka en kista som hon hade som soffa ute på verandan.
Ja, den var till henne själv .., hon hade bestämt att hon skulle begravas bland dom fattiga.
Hon t.om. provlåg i kistan och sa att den skulle bli hur bekväm som helst .-))
reneesfotoblogg: ja, så känns det verkligen! God Jul-kram till dig också.
Ni verkar ha det som faktiskt kallas för JULFRID där på pensionatet. Har visat "klia-Sigges-öron-filmsnutten" för maken och han bara log över hela ansiktet. :-))
SvaraRaderaNär jag läser kommentaren om din mamma och kistan i Bolivia så tänker jag att du är verkligen din mammas dotter. ;-)
Kan tänka mig att du också skulle kunnat göra så.
Londongirl: ja, visst är han söt och go den lille Sigge nilsson!!
SvaraRaderaIgår hittade jag hundratals brev som min mamma skrivit under tiden i Bolivia och jag satt vid köksbordet och högläste för pv, som ju aldrig hann träffa henne på riktigt, så där när hon var sig själv.
Om jag hade kunnat göra så själv?
Ja, nu i den här åldern, men inte om jag vore yngre .-)
Hälsa maken!
Det låter så mysigt det du beskriver. Lyckoskimmer över ett hus i landet Halland, där snön viner runt knutarna. Men inomhus sprakar brasan.
SvaraRaderaKlart du inte är våldsamt passionerad, du tillhör ju stenbockarnas flock.
SvaraRadera