Halleluuuuja!

Sackeus i trädet.
Figurerna kunde flyttas hur som helst.
Ibland ramlade dom ner på golvet.


Ett otal gånger har bloggvännerna fått veta att jag har vuxit upp sittandes på Filadelfias träbänkar hemma i Malå.

Ja, vuxit upp och vuxit upp .. men som lillflicka gjorde jag ofta mamma sällskap.

Intresset var kanske inte så stort för själva predikningarna .., det var nog mera det här att man kunde sitta där och titta på alla människorna ..., och mamma tycktes alltid så förunderligt glad och lycklig när hon var där .., och inte var hon högljudd heller - hon mer som visk-bad .., "ja, kääääre Jeeeesus" - , sa hon väldigt tyst och om och om igen .., och så fick jag förstås lägga pengar i kollektbössan.

Söndagsskola blev det också.

Där fanns en flanellograf och figurer som fästes på filttavlan, det var ju innan tv:n hade gjort entré i vårt hem och nästan lika spännande var det att se tant Iris plocka upp Sackeus i pappersformat och fästa honom på tavlan.

I trädet.

Min frikyrkliga karriär tog slut vid nio års ålder, men fortfarande kan jag känna en verklig .., tja, samhörighet kanske .., när jag i tv ser gudstjänster från någon Pingstkyrka.

Det är den där glädjen som vissa människor utstrålar, som lockar mig.

Inte många.

Men somliga.

Sångarglädjen.

Och idag hamnar jag hos en madame som verkligen har sångarglädjen inom sig!

Ja, titta här bara!