Liten utflykt ...

Brudklänningen.

Mitt på dagen åker vi till Haverdal för att hjälpa pensionatvärdens morbror och moster med snöskottning. Från tak, alltså.

Deras hus är i det närmaste tömt på sitt innehåll, ty nu bor Sonja och hennes man i stan, i stor lägenhet med utsikt över Nissan.

Alldeles enkelt är det inte att byta liv.

Sonja, som älskar att pyssla i rabatterna och bli jordig om fingrarna, tycker väl att det är så där måttligt intressant att stå där och njuta av den fantastiska utsikten i stan.

Medan pensionatvärden ägnar sig åt snöskottandet, sitter jag i vardagsrummet och tittar på reprisen av vinsten i curling, något som visar sig bli en evighetsmatch.

Sonja plockar lite bland lösöret som finns kvar.

"Titta här .., här är en brudklänning som en av våra döttrar har haft!" säger hon och håller upp och visar.



På kylskåpsdörren ...



Kennet, är också där och hjälper till.

Han är en sån där människa som är utrustad med den s.k. glimten i ögat och inte ett dugg förvånar det mig att den mannen, långt innan han gick i pension, har arbetat som försäljare åt Delicato och gjort det med den äran.

Det är precis såna säljare som man tycker om, ja, när man själv arbetar i butik!

Och medan familjen Pehrson bjuder på de obligatoriska semlorna och såklart nybryggt kaffe, berättar Kennet om när han första gången kom till Big Bengt, ni vet, han som byggde upp High Chaparall i Småland.

Bengt fick smaka på chokladbollarna som då kallades för något helt annat och frågade efter priset förstås och så undrade han hur många chokladbollar Kennet hade i sin Delicato-bil?

"Åttiotusen", svarade Kennet.

"Då köper jag allesammans!" sade Bengt.

"Ni kan tro att han tjänade bra på dom chokladbollarna...!" säger Kennet och ler vid minnet.

Innan herrarna återgår till snöskottandet frågar jag den forne storsäljaren om han är lillebror, för det är vad jag tror och jo, det är han verkligen.

Kennet är yngst i syskonskaran, med tre äldre systrar.

"Och är man så himla kreativ .., då har du nog höger tumme upp också?" fortsätter jag.

Och ser man på .., det har han!

"Nämen lilla vän ...!" utbrister Sonja häpet.

Ni kan tro att det blir glada skratt vid köksbordet.

Tjaaa, måhända skulle man ta anställning som sierska? hälsar bloggmadamen, numera tämligen mätt på semlor.