Skillnader ....

Hon som säger att hon tycker om tyget.

Och så tar jag bilen och kör raka spåret in till stan.

På vissa ställen är kustvägen till en tredjedel igendrevad av snö som kommit farande längs platta åkrar ..., och det gäller att ta det piano.

Jag parkerar som vanligt nere vid slottet och tar sikte på Stora Torg.

Det blir inköp av billiga grönsaker ( 3 st avocado mogna och fina, perfekt till guacamole, för 12 kronor!, svenska äpplen 9:90 kilot .., en ask blå, kärnfria druvor för 12 kr ...) och sedan går jag bara lite planlöst för att fördriva timmen innan pensionatsvärden ska dyka upp.

Hemslöjden får återigen besök och expediten är inte av den pratglada sorten om man säger så .., helt ärligt känner man sig inte ens välkommen och jag tackar för mig och går ut i snålblåsten.

Vid ett övergångsställe står jag intill en elegant dam i persianpäls och jag sveper älsklingshalsduken om mig och säger ..."men oj, så kallt här är!", men damen tittar på mig som vore jag nånting som katten just kommit hemdragandes med och jag förstår att hon inte har den minsta lilla lust att småprata.

Så jag tystnar.

När pensionatsvärden kommer (jag har tagit miste på tiden och fått vänta en halvtimme extra ..., den tillbringar jag sittandes i en fåtölj i Sparbankens lokaler ...) berättar jag om detta med hallänningarna eller rättare sagt: halmstadborna ... och hur annorlunda det är mot för i Skåne.

Efter sjutton år i Ystad har jag vant mig vid att människor är öppna och pratsamma och "bjuder in" .., ja, aldrig har jag mött vänligare människor än i Ystad!

Här .., är det tvärtom.

Det finns undantag, såklart finns det undantag .., kvinnan på OK där vi hyrde släpen .., expediten i Pfaffs syaffär .., dom unga töserna på Hemköp i Haverdal ..,. och personalen på vårdcentralen i Getinge!

Men den där öppenheten ute på stan .., alla leenden som man möter i Skåne .., det hittar jag inte här och jag känner hur jag .., blir rädd att jag själv ska förändras .. med tiden, alltså, för till sist kanske man ger upp?


Det där tyget som inte är det minsta i min stil.
Soffan och fåtöljerna har tillhört Gunvor och Viking.

Allt det berättar jag för pensionatsvärden när vi åker norrut - pensionatet ligger ju precis mitt emellan Halmstad och Falkenberg -, och jag berättar också att jag har tagit en bild på den fina kudden som jag fick av dottern i julklapp och att den, kudden låg i fåtöljen - den som jag nästan inte klarar av att beskåda -, men dottern, hon svarar i ett mail att ..."men ååå, vilket vackert tyg!" och när jag berättar det, då faller pensionatsvärden nästan baklänges i sätet av glädje.

"Men sicken rar tös!" utbrister han.

Och sen är vi hemma och sigge nilsson har varit ute på egen hand i tre timmar!

"Siiiiiiigge! Siiigge!" ropar vi och efter en liten stund kommer han ut genom den hemliga gången från den inglasade altanen, - som en liten tunnel är det som bara rymmer en mindre och en större katt - och sigge är visserligen sömndrucken, men oj, så glad och svansen står rakt upp, så där som röken från en skorsten en riktigt kall vinterdag!

Och detta,ååå, så härligt, är första gången på tre månader som jag inte har ont i mitt knä efter en längre promenad och det är en sån ofattbar glädje så det kan ingen tro!

Om två timmar börjar På Spåret.

Nu blir det ett glas rött vin.

Ps. Pv kommenterar det jag har skrivit och säger att uttrycket "mot för i Skåne ...", det har han aldrig hört förut. Ja, från mig, men inte annars. "Men vad säger du då?" frågar jag. " Jo .., "det är annorlunda här mot Skåne", svarar han. Ojdå. Det har jag aldrig tänkt på. Hur är det nu .., är detta nånting hemifrån, eller ..? Ingela ..., du den allvetande i dessa frågor ...?"