På dejtingsidan, där fanns en ruta där man kunde klicka i om man hade ett djur eller kunde tänka sig att ha ett.
"Har inget och vill inte ha nåt heller", stod det.
Om mannen i fråga såg aldrig så trevlig ut, men hade satt ett x i den rutan, då brydde jag mig aldrig, ja, det spelade ingen roll om han så hade varit vacker som Pernell Roberts eller haft sjuttio miljoner på banken eller precis vad som helst som kanske lockar kvinnor.
Jag hade ändå aldrig brytt mig.
Det är när jag, av en ren händelse, hittar den här bilden som jag kommer ihåg den rutan.
Bilden visar en liten matglad bloggmadame.
Året är 1955 eller 1956 och platsen är Solviksbadet utanför Malå.
Vad taxen heter, den som nosar den där lilla madamen i det lockiga håret, det kommer jag inte ihåg.
Men genom hela min barndom fanns det djur med i bilden.
Det var de allra mest ljuvliga små stövarvalpar, nu och då en katt .., en foxterrier (som användes som grythund) .., en spets ., en långhårig tax som hette Snobben och så småningom - dom som blev mina egna -, en gul labrador från Krägga utanför Kungsängen .., den engelska cockerspanieln Linte .., plus x antal kattor, tretton hönor och en tupp.
Ibland två.
Några vandrande pinnar hann någon av döttrarna med också.
Och två marsvin.
För mig, så är det verkligen, är ett liv utan djur nästan en omöjlighet.
Tänk, så djur berikar ens tillvaro!
(Ja, inte pinnarna).
Är det verkligen Solviksbadet? Jag tycker precis att det ser ut som en slänt bakom dig så jag trodde att det var nedanför er./ Kram Agnetha
SvaraRaderaAgnetha: nej, det är inte nedanför oss, mamma har skrivit att vi är på Solviksbadet (jag tror mot Lainejaur till ..,. du vet..., till höger när man kommer till badstranden) och då kanske det var en brantare slänt där ...?
SvaraRaderaAgnetha: men nog det ser det väl brant ut för att vara där också ...?
SvaraRaderaKram själv .., och Glad Påsk till er alla!
Djur är en stor del av ens liv. Även om man har dem till låns lite då och då. Ett liv helt utan djur vore fattigt. Och ja, jag har ju haft en fin herre på besök idag. En stor och busig en men så himla fin. Håll tummarna för att sonen o hans tjej tar hand om honom!! Då får jag bli en slags farmor som kan se efter den lille (!) ibland :)
SvaraRaderaEva: det är ju också praktiskt .., att ha dem lite då och då.
SvaraRaderaFör när man ska på semester, då är det minsann en fördel om man har snälla och uppoffrande släktingar eller vänner som tar hand om dem .-)
Eller också kan man bo i Frankrike. Djurvänligare land får man leta efter. Här får hundarna följa med överallt, in i affärer och på restauranger och alla gullar och gosar med dem.
SvaraRaderaKatter finns överallt och det är inte minsta gnäll över kattbajs i rabatterna som i Sverige. Inte över hundbajs på gatorna heller faktiskt.
Så lätt det är att ha hund här, så har vi aldrig haft det förut! Och jag håller med. En gång djur, alltid djur. Och det är en ocean av oförståelse för de som kryssar i såna rutor som du beskriver. Vill inte ha djur. Om man är allergisk kan man ju förstå förstås eller har blivit skrämd, men annars inte.
Vi hade inga djur alls när jag var liten. Både mamma och lillebror är allergiska och pappa ansåg att djur var sådant som låg i köttdisken eller sprang i skogen. Punkt. I hans liv hade det aldrig förekommit något annat.
SvaraRaderaSen blev jag sju år och hamnade i den där besvärliga klassen där alla flickor red. När man är sju år vill man gärna vara som alla andra, även om man är alldeles livrädd för allt med päls och fyra ben.
Så kan det starta och nu kan jag förstås absolut inte heller tänka mig ett liv utan djur!
Monet och mossfolk: om man är allergisk kan jag förstå det, men inte annars, jo, det är klart, om man inte har möjlighet .., eller ja, på det viset.
SvaraRaderaMen bara så där att man inte tycker att djur är nånting att hänga i julgranen .., nä.
När pv första gången kom och hälsade på, hoppade pElle upp i hans knä och pv satt sedan och strööök honom över huvudet så lugnt, så lugnt.
Och helsingborgaren, när han första gången kom, böjde han sig ner och småpratade med cockern och sa att han gärna fick följa med till Stenshuvud, ja, i bilen.
Mer behövs väl inte för mig .-)