... gör jag just ingenting.
Kör en omgång tvätt ., plockar undan lite i den 31 kvm stora eller lilla lägenheten.
Och tar en tur på stan.
Upptäcker att vi har fått ännu ett bageri här på gatan .., och att en blomsteraffär har uppenbarat sig intill pappershandeln på gågatan.
Fint arrangerat är det .., påminner lite om hur det ser ut i Danmark.
Men jag handlar - min vana trogen - på torget.
Köper små violer och en kruka med påskliljor och en bukett videkissar.
Fr.v. Marie, Eva-Lena och Lotten.
Mamma dog tidigt på morgonen, den 5:e april 2008-
Samma kväll översköljs jag av våldsam och absolut okontrollerbar sorg och jag säger till pv att jag uthärdar inte, jag måste tillbaka till Ejdern och jag cyklar som en galning och tårarna rinner och väl framme går jag raka spåret till mammas rum ., slänger mig på hennes säng och jag ser att det är grop i hennes kudde .., men mamma är förstås borta.
Hon ligger i ett kylrum någonstans i stan och det känns som om jag inte ska uthärda.
Hela tiden, medan jag ligger där och gråter hejdlöst, sitter Eva-Lena i en fåtölj intill.
Alldeles tyst är hon.
Men hon finns där.
Jag glömmer det aldrig.
Sist av allt ett besök på Ejdern.
Nu, när inte mamma längre finns, ringer jag på dörren .., står där och väntar och minns.
Eva-Lena, Lotten och hon som förut arbetade natt, är på plats.
En lång stund blir vi stående i köket och pratar om allt och inget.
En massa glädje blir det också.
Plötsligt utbrister Lotten: "Men ååå Elisabet, du blir bara mer och mer lik din mamma!"
Om det, att vi börjar likna våra mammor, pratar vi också.
Jag säger att jag märker det mest på låren.
Plötsligt, vid femtiosex års ålder, är mina lår som mammas och det är inte direkt så att man slår volter av glädje vid insikten att så är det.
Och om hit-och-dit-livet ..., och att börja om och att avsluta, fast kanske i omvänd ordning, pratar vi.
Det känns bra.
Alltsammans känns bra.
Jag tycker det är nån sorts häftig grej att du fortfarande går till Ejdern.
SvaraRaderaAtt det så att säga inte var slut med det när din mamma dött. Att inte kapitlet är riktigt avslutat.
Cecilia N: men Ejdern blev för mig ett slags hem.
SvaraRaderaMamma var där i sju år och jag kände mig alltid välkommen var gång jag hälsade på.
Vi satt ofta och småpratade ..., det bjöds på kaffe och nån kaka och dom blev till viktiga människor i mitt liv.
Och i mammas.
Mest i mammas, förstås.
För mig är det ett sätt att ...., ja, att titta in till en granne, mer som.
Det är inte det att kapitlet är avslutat, det kommer nog aldrig att avslutas, inte på det viset.
Jag tycker om att gå dit med vårblommor eller nåt sånt ., det är som att lite av mamma ändå finns kvar där.
(så mycket avslutat var det .-)
HJÄLP!!!!!!//
SvaraRaderaDr Böhlander
Dr Böhlander: hahaha!! Ja, det är tur att du ligger i hårdträning .-)
SvaraRadera...å jag som inte hunnit köpa näsdukar ännu.
SvaraRaderaNåja, så länge PV gillar låren så är det väl OK ??!!
SvaraRadera:-)
Vilka vackra blomsterarrangemang! Och vad härligt att du fortfarande känner dig så välkommen till Ejdern! Vilken härlig personal.
SvaraRaderaEn liten tår i ögonvrån här.
SvaraRaderaSå fint att det blev så med dig och Ejdern. För mamma och resten av familjen var det bara en stor stor lättnad när äldreboendets dagar äntligen var slut för mormors del. Det var ingen plats att älska, heller inte befolkad av personal att krama. Och det var i grannkommunen. Så olika är det.
Och visst är det härligt med de lite mer inspirerade och inspirerande blomsterarrangemangen som finns i Danmark, Tyskland, Holland och England och kanske fler länder som jag inte vet. Inte här och sällan i Sverige. Men nu alltså i Ystad. Kanske är det en danska som har affären? Du får kliva in och ta reda på det innan du slutar vara Ystadbo!
SvaraRaderaannannan: ja, jag tror nog att det smittar av sig ändå från Danmark och hit .., det är ju så himla nära .., på en timme är man där.
SvaraRadera