Så blev det ...

Egentligen börjar allt med att jag halkar på butiksgolvet och bryter höger handled.



Det är i början av maj månad år 2008, bara någon vecka efter min mammas begravning.

I fyra veckor blir jag sjukskriven och det bestäms att den tiden ska tillbringas hos pv i det gula huset i landet Halland.

Då hade vi inte känt varandra mer än i några månader.

Och det blir ett slags sorgearbete och man är inte helt ensam.



Den sjukskrivningen kommer helt enkelt som allra, allra bäst, dels för att man känner sig vilsen i och med mammas död, men också för att solen strålar nonstop i trettio dagar och jag mår som en prinsessa och ååå, så jag älskar närheten till havet och detta att sitta på stentrappan och dricka morgonkaffe och att kunna dra med fingrarna genom lavendelplantan till höger om mig och pElle som lullar på där i gröngräset eller vässar klorna på en gammal trädstam.



Och det blir Midsommar och jag går, trots den där ångesten, i Samlad Tropp.

Och överlever.



Två år senare opereras mitt högra knä och en fyra månader lång sjukskrivning tar sin början.

Jag bestämmer mig för att tillbringa den tiden hos pv.



Bara någon vecka eller två efter att jag kommit dit, dör, helt oförhappandes, pv:s mamma Gunvor.

Det blir en turbulent tid.


pv:s storebror t.v. , han som kom skidande i mål i Vasaloppet vid åttatiden på kvällen.
Och så den härlige unge prästen.

Sent om kvällarna ligger jag nära pensionatvärden och hör honom sucka och säga ..."lilla, lilla mor ...," och .."ja, vilken tur att du är här nu Elisabet!"

Jag tänker att det är en mening med allting och hela livet är ett pussel där bitar sakta faller på plats.



Kring Lucia kommer charmtrollet sigge nilsson till oss.

Och den sista av de fyra månaderna sitter jag ibland timmavis ute vid husväggen med katterna springande runt benen och jag tänker att lyckligare än så här blir jag inte.

Vi gör om hallen ., målar och tapetserar fast i omvänd ordning .., mina fototavlor kommer på plats .,. jag börjar känna mig hemma på riktigt.

Gösta och Sonja kommer nu och då på besök och med sig har dom alltid semlor och tulpaner.

Jag tänker att det behövs så lite för att en människa ska känna sig välkommen.

Semlor och tulpaner .., och spontana besök .., det är just sånt.

Och Sonjas värme.

Och idag, en timme innan det är dags att sätta sig i kassan, cyklar jag till affären och jag går in i personalrummet där chefen sitter och jag slår mig ner mitt emot honon och jag har, som alltid när jag känner mig otrygg, anoraken på mig ..., och så förklarar jag för honom och berättar om den tacksamhet jag känner för att jag fick anställning i affären, trots att jag när samma affär öppnades och jag då blev en av de uttagna, efter en dags ångestfyllt funderande, tackade nej, jag ville bli kvar i lilla kvartersbutiken ..., och några år senare, när lilla butiken har gått i konkurs, så tar han emot mig ändå.

Med Kapten Lintott på Samos.

Och Emma på Kefalonia.

Och jag berättar om den där härliga känslan att kunna försörja sig själv ., om resorna med Emil och Emma som jag har kunnat göra, tack vare nästan-heltid och mycket högre lön än tidigare.

Allt sånt berättar jag.

Och jag säger att jag älskar mitt arbete och kontakten med kunderna och arbetskamraterna, men att jag är femtiosex år och vem vet hur långt eller kort ens liv blir och till syvende och sist .., vad är det egentligen som betyder nånting?

Egentligen.

Och när allt det är sagt är jag illröd om kinderna och arbetskamraten som just äter lunch, hon ler lite för sig själv.

Hon förstår.

Jag är en sån människa som ofta bara har låtit livet ta någon väg som jag kanske inte har valt helt och hållet själv .., ja, "det har bara blivit så".

Många gånger har det också blivit bra.

Men nu känner jag tydligt att det är jag själv som hissar segel .., det är jag själv som tar sikte där långt borta mot horisonten och det känns så bra.

Vid femtiosex års ålder litar jag helt på vad hjärtat säger.

Det var väl det jag mest ville säga.

Tack också för att ni är så underbart rara!

Och om ni vill, får ni mer än gärna berätta om när ni har hissat segel och tagit beslut som har kommit att betyda mycket för er, så ska jag lägga in dem i ett eget inlägg.