Det är eftermiddag i maj år 1993 och nästkommande dag ska jag ta tåget till Skåne.
Någon vecka senare kommer ättapjötten och hans pappa med flyttlasset.
Nu står jag i köket hemma i Malå och plötsligt ser jag genom fönstret hur en skara människor kommer promenerande i sakta mak längs Ringvägen och jag undrar vad som är på gång .., och böjer mig fram och tittar ut.
Men ååå, där går ju alla grannarna och somliga är finklädda, tant Margareta (som alltid kommer att få heta tant Margareta ..) har tagit på sig sin fina kappa och där är Granvalls och där är alla dom andra och ingenting förstår jag.
Så svänger sällskapet in på vår infart och jag lämnar mina sysslor och går ut på bron och där står dom alla, lite förlägna .., ingen vet riktigt vad som ska sägas .. , och någon börjar lite trevande att säga så där att .."ja, nu när ni ska flytta ..., ja .. vi vill överlämna ett minne .." och jag börjar gråta alldeles hejdlöst ., det är som all sorg/glädje kommer farande likt en mental tsunami.
Minnet som överlämnas, det är en akvarell målad av dottern till en före detta granne, hon heter Ohlin i efternamn och nu har jag glömt förnamnet.
Och så här ser den ut, tavlan.
När vi blev ensamseglare, mina barns pappa och jag själv, fick tavlan vara kvar i huset och där är den ännu och igår skrev jag ett mail till hans rara fru Karin och berättade och frågade om hon kunde ta en bild av den och det gjorde hon så gärna.
Dessutom skickar Karin med en bild av sin favorittavla och så här skriver hon:
"Så skickar jag min favorit, Lapporten av Greta Wennberg.
Tycker så mycket om färgerna och formerna i hennes målning.
Jag har bestigit den högra toppen, ett äventyr i sig."
Karin är född i Kiruna och är, som ni förstår, en riktig friskus.
Så varm jag blir när jag läser att du kan ringa o be exmakens nya fru o be henne ta en bild till dig. O att him sen vill berätta om sin egen favorittavla. Det är ju precis så det ska vara.
SvaraRaderaHON ska det vara
SvaraRaderaKanske Karin kan skicka tavlan också? Den känns mycket som din och så vackert du berättar runt det.
SvaraRaderaLove,literature and g: ja, det är så himla skönt!
SvaraRaderaAnnas mamma: nej, absolut inte! Den hör lika mycket ihop med mina barns pappa och med barnen som ju är hemma på besök. Nej, den har jag kommit över,-)
Annas mamma: litet ps. Det är 23 år sedan vi fick den där tavlan .., jag är egentligen inte någon som fäster mig väldigt vid prylar, eftersom jag i nästa stund tänker .., ja, ja, vi kan ändå ingenting ta med oss.
SvaraRaderaMånga tycker att det låter hemskt, men så är det ju.
Det är ändå bara "saker".
Näsduk fram...hjälp va gulligt gjort av dina f.d. grannar.
SvaraRaderaFörstår precis att du grät då (och jag har ju "fel" på mina tårkanaler och just nu rinner tårarna på mina kinder).
Det begriper man ju att en sådan gåva och omtanke värmer hela livet ut.
Snyft och Kram. ;)
S o F: ,-)
SvaraRaderaJa, det var verkligen rörande. Och oväntat. Det var kanske därför. Men sen .., du förstår .. det var mitt barndomshem vi skulle lämna .., jag hade ju dels vuxit upp där, sedan ytterligare boende där från 1978 - 1993 .. femton år .., visst ville vi flytta (jag hade sagt till min dåvarande man att "glöm att jag tänker bo här resten av mitt liv!"), men det var ändå så känslosamt.
Men tavlan i SIG, jo, den är en favorit, men jag känner inte det minsta behov av den.
Åsa eller Rita torde konstnärinnan till den översta heta.
SvaraRaderaIngela: Åsa är det nog ! Tack!
SvaraRadera