Ring-så-spelar-vi från radion.
Alla pratar om solsken och ännu mera solsken, ja, det tycks som om hela landet har ett dignande högtryck på gång.
Här, i landet Halland, i alla fall vid havet, råder dis och dimma.
Och detta är näst sista dagen för mig -här vid frukostbordet alltså - i alla fall på ett bra tag.
Igårkväll, vid läggdags, grep ångesten mig.
Och jag tänkte på hur det ska bli om man någon gång får ett nytt arbete, hur ångestfyllt det ska vara innan man har kommit in i det hela, jo, jag vet precis hur jag brukar reagera .., å, hur väl minns jag inte första dagen i affären där jag nu arbetar .., hur jag, när dagen äntligen var tillända, cyklade hemåt och slängde mig raklång på soffan Ektorp som då kändes som mitt livs enda trygghet.
Fyra månader i lugn och ro .., fyra månader i ett gult hus på en kulle .., fyra månader tillsammans med sigge nilsson och pElle ..., fyra månader tillsammans med en matglad liten ekorre, hundratals fåglar ..., knappt några bilar och ingen stress och havet nära och bara-vara-tid.
Och fyra månader tillsammans med världens finaste pensionatsvärd.
Allt det tänker jag på där under täcket.
Men ångesten vill inte släppa.
Åååå, den finns där som en klump i bröstet.
Då blir jag fem år och tio år och jag vänder ryggen till mannen intill mig och i tysthet knäpper jag händerna och ber Gud-som-haver-barnen-kär.
Så naivt och barnsligt! tänker säkert många.
Ja, men det är den enda livlina jag har och den finns inbyggd sedan mer än femtio år tillbaka, då, när mamma satt på sängkanten och bad samma bön innan jag skulle somna.
När jag nu, i ett annat sorts liv, vaknar vid femtiden på morgonen, ligger sigge nilsson mellan mig och pensionatsvärden, och av ångesten känner jag just ingenting.
Inte just då.
Ångest och rädsla gör nämligen nästan som den vill; anfaller precis den har lust.
När man är som minst skyddad.
Men nu är klockan 9.34 - pip - och solen på väg att ta sig igenom molnen.
Det kan bli en fin dag det här.
ÅH!!! Du, jag har köpt en Harry Boy påse idag (är på halvön i norra Bohuslän) Vinner jag jackpotten skall du få pengar så du kan fortsätta vara i huset på kullen en stund till.... Tänk om man fick göra det man ville istället för att försöka slita ut sig för att ha tak över huvudet och mat på bordet åt barnen.... =D
SvaraRaderaleina: jag vet att på måndag när jag går hem (cyklar) från jobbet, då kommer jag att ringa till pv och säga ..."men åååå, det var bara så UNDERBART att vara tillbaka och ååå, så roligt att fika med arbetskamraterna och Ystad är sååå vackert!"
SvaraRadera,-)
Jag känner mig själv.
Men jag förstår verkligen om människor som har varit ifrån arbetslivet länge (arbetslös i flera år kanske) känner en ångest för att återigen ta steget dit.
Leina:
SvaraRaderaTack för eventuell vinstudelning ,-)
Alltid lika generös är du!
Stor kram!
(Vinstudelning härifrån också utlovas, ja, jag har ju iofs redan vunnit 850.000.00 brittiska pund idag på morgonen .., så .., var du lugn! Jag ska bara skicka in mitt kontonummer först.)
Elisabet!
SvaraRaderaDu är såååå välkommen tillbaka till Ystad! Ska bli roligt att se dig igen. /Susanne
Formsvackan: ,-)
SvaraRaderaTack för det du! Det är ömsesidigt!
Det kommer att gå jättebra, det tror jag. Precis som du skriver så kommer du tycka det är roligt att träffa både kunder och arbetskamrater och ingå i en gemenskap.
SvaraRaderaMen lite trött tror jag du får räkna med att bli. Man vänjer fort av sig när man får lov att leva i sin egen takt!
Åh, jag förstår känslan Elisabet! Man blir ganska fort van med ett lugnare och mindre stressig lunk. Men jag tror du klarar det galant! Är du helt bra i knät nu?
SvaraRaderaMonet och smulan: det finns dagar då jag inte för en sekund tänker på mitt knä, annat än när jag går uppför en backe eller ner.
SvaraRaderaIdag har jag storröjt på inglasade altanen och lyft banankartonger med innehåll.
Några timmar senare fick jag sååå ont i höger knä och HÄL och fot, så jag har tagit en Citodon och det är länge sedan.
Knäet är fortfarande jättesvullet .-)
Men att jobba ska nog gå bra, speciellt om jag är i kassan. Att lyfta banankartonger och äppellådor och sånt, det är bara att glömma JUST NU.
Jag förstår hundra procent. Så där har jag känt om inte varenda så rätt många söndagar. Jag vet inte hur det är med dina gener, men i mina sitter det här. Åh alla slut på jullov och sommarlov när pappas vånda över att börja jobba igen fyllde hela huset.
SvaraRaderaNu är det söndagseftermiddag här och jag dricker te och äter choklad och uppmanar all kraft och motivation jag har för att skriva det där jag borde skriva innan jag packar den där väskan jag borde packa för att ta det där flyget i morgon klockan halv sju.
Och vi kan ha ågren ihop, du och jag.
Annannan: ja, om det sitter i generna .., det måste jag fundera på.
SvaraRaderaMamma arbetade ju nästan alltid, men drömde från början till slut om att vara hemmafru. Så blev det aldrig.
Och när hon var ledig, var hon ändå inte ledig, - hon visste liksom inte hur man bar sig åt - en evig rastlöshet.
Själv är jag tvärtom.
Jag tycker om mitt arbete, men älskar att vara fri.
Att äta frukost i lugn och ro .., att ha sigge intill mig när jag dricker kaffe .., att få ge honom några ostbitar och stryka honom över huvudet just då.
Sånt.
Arbetade din pappa som lärare, tro ..?
lasa hela bloggen, ganska bra
SvaraRadera