Han sitter i kundvagnen och tittar på mig, den lille gossen.
Jag lägger huvudet på sned och försöker uppskatta hans ålder.
"Hmm ..,. jag tror nog att du är ..., kanske tre år ...?" säger jag.
Näää, det är han inte alls.
"Jag är så här många år!" säger lillkillen och håller upp tre fingrar.
Just det.
Tre fingrar.
Och jag frågar vad han heter?
"Jag heter Love ...", svarar han.
Och så undrar jag om han har någon katt?
Jodå, han har en katt.
"Den heter Tiger och är randig."
En gång hade Love en annan katt, som hette Panter.
"Men den är uppe i luften ...,", förklarar han bedrövat.
Och mamman ler och jag ler och jag tänker att småttingarna, åååå, dom är minsann dom allra, allra bästa kunderna.
Det är en himla skillnad på ord och ord...
SvaraRaderaVårt barnbarn sjunger nästan bara sånger hon "skrivit själv".
-Jaså har du hittat på den? frågade jag.
- Näe, jag har inte hittat på, jag har skrivit den!
Det är skillnad det!
:) Jag har också en Panter som är uppe i luften.
SvaraRaderaTänkte skicka dig ett fönster, men adressen...?
Bloggblad: jag upphör nästan aldrig att förundras över hur kloka småttingar är. Så helt befriade från vad-man-ska-tycka och hur man ska vara. Och hur finurliga dom är, inte minst.
SvaraRaderaLena: bisse151@gmail.com
Så bra, att du har varit ute med håven ,-)
Förr jobbade jag på en öppen förskola. En gång när fröken Maria med gitarren, frågade barnen vad de ville sjunga fick hon svaret: "Sången om en blå häst" (eller nåt likande, minns inte riktigt). Maria tvekade lite och sa att den sången kunde hon nog inte... "Hm, sjung så får du väl se vad det blir!" kom det rappa svaret från förslagsställaren. ellem
SvaraRadera