För två år sedan ...

... det var i slutet av april och det hade varit begravning efter mamma och nu var jag i landet Halland och hade handlat i Haverdal och var på väg till pensionatet.

Min högra handled var bruten och gipsad.

Då, medan jag kör hemåt, ser jag på höger sida av vägen hur marken är nästan täckt av vitsippor och jag tänker på mamma som inte längre finns och att hon om någon vecka bara ska vara förvandlad till aska .., jag tänker att aldrig mera ska jag hålla hennes hand i min eller få borsta hennes tageltjocka hår .., aldrig få stryka henne över lena armen och aldrig få komma med en liten bukett vitsippor och sätta i en vas på bordet vid hennes säng.

Allt det hinner jag tänka medan vitsippsdungen försvinner där bakom mig och jag känner hur tårarna rinner nerför kinden och jag inser att aldrig någonsin blir livet detsamma.

Det blir det inte heller.

Men det kan bli bra ändå.

Annorlunda.

Men bra.

Och bilden tog jag till dig, Bente.

(Och förresten läser jag just nu den här boken och den handlar om just detta att förlora en förälder.)