Mannen som står utanför porten och blossar på sin pipa, ser så härlig ut.
Trygg i sig själv.
Så där som en som har hittat hem och inte bryr sig om att pynta så värst mycket.
En som vet att det duger ändå.
Att han duger.
Och jag grips av våldsam lust att fråga om jag får ta en bild, men fyra månader utan en massa hitochditmöten, gör att fråga-om-lovet-modet har krympt och alltså går jag bara förbi den här piprökande gentlemannen.
Efter ett par meter ångrar jag mig.
Men ..., så vänder jag om och frågar om jag får ta en bild av honom?
(Varför tvekar jag? Det är nästan aldrig någon som säger nej, för så är det, att människor ofta mer än gärna berättar om sina liv, ja, men det borde jag ha lärt mig.)
"Tjaaa .., om du inte tänker skrämma småbarn med den så ...?" säger han filurleende.
Det visar sig att mannen är stuckatör, precis som hans två söner.
Om han trivs med sitt arbete?
"Njaaa .., kanske inte så värst numera .. nu är jag tämligen trött på det hela ..", säger han.
I skyltfönstret (och varför tog jag nu inte bilder därifrån!) ligger små änglar av gips och annat som herr stuckatören och hans söner har förfärdigat.
Anne fra Norge.
På Bruksgatan 5 i Helsingborg ligger min favoritbutik numero Uno.
Just det: UNO.
Ååå, de allra mest underbara kläder i glada färger hänger i skyltfönstret.
Butikens innehavare är Anne Minsaas fra Norge.
Anne är precis lika färgglad och vacker som kläderna hon säljer.
Så här ser hennes vänstra hand ut.
Anne är Skytt, är nummer två av fem syskon och har vänster tumme upp.
I sju år har hon bott i Sverige och hon har även UNO-butiker hemma i Norge.
Anne har tidigare arbetat i apotek, ja, i tjugofem års tid.
"Men så fick jag nog av att stå där bakom disken och lägga små medicinförpackningar i små påsar och säga vad det kostade .., alltid samma sak .,. så jag tog mod till mig och sade helt enkelt upp mig och började ett nytt liv.
När jag sedan försökte få ett banklån på 100 000 kronor för att göra inköp av kläder, fick jag tvärt nej.
Men kan du tänka dig, min artonårige son, han fick lätt låna lika mycket till att köpa en bil!" säger Anne med spår av ilska i rösten.
Den här vintern har varit tung, rent affärsmässigt, men nu är butiken fylld med de allra vackraste linnekläder!
När jag frågar henne om var hon befinner sig på den där skalan mellan 1 och 10 .., ja, när det gäller själva livet ... står hon och funderar en stund, sedan säger hon ..."ja, jag skulle nog säga nånstans mellan sju och åtta".
På gågatan.
Blir man inte glad av såna här tunnor, då vet inte jag!
Det är här, på höger sida i backen, som herr Stuckatören håller hus.
Svänger man vänster uppe i korsningen, då kommer man till Bruksgatan.
Min stad som inte längre känns som min, som förstås inte är min...men efter alla år jag tillbringat där tycker jag att någon varm känsla borde finnas. Det gör det inte...
SvaraRaderaAtt det finns skönhet, i såväl människor som hus, är ju med dina bilder uppenbart. Det handlar väl om att öppna själen för det ögonen ser...antar jag.
Sköna känslor bjuder du också, som alltid på. Jag fascineras över alla de små levnadsberättelser du får dig till livs, genom att du samtalar med människor...bara så där. Underbart och hjärtevärmande.
När jag på nära håll upplevt samma pratighet har jag också blivit hjärtevarm.
För min del får jag inget veta om någon, för jag är inte sådan...pratig. Men det kommer kanske...
Varma hälsningar från herr fotograf
Herr Fotograf: i nästan tre år pendlade jag varannan helg till Helsingborg. Det var rent omöjligt - för mig - att ta till mig den staden.
SvaraRaderaDen är för stor. För bullrig. För kaxig, rentav stöddig.
Mannen som jag då besökte, han ville flytta närmare centrum.
Själv ville jag komma så långt bort därifrån som möjligt.
Och jo, jag tyckte om att bada ute på Råå .., jag tyckte om Telegrafen och havet som är annorlunda än i Ystad, men ändå .,. Helsingborg tog sig aldrig riktigt in i mitt hjärta.
Men nu, flera år senare när jag besöker samma stad i tandläkarärenden, då känner jag det helt annorlunda!
Då kan jag ta in allt på ett helt annat sätt, för nu är jag liksom inte "tvungen" att tycka om och tänka tanken att jag kanske ska bo där?
Helsingborg är fortfarande för stort för mig .., för kaxigt och för bullrigt ., men nu kan jag se hur vacker stan är .., verkligen VACKER.
Så är det.
Tack Elisabet för dina fina berättelser om möten med människor! Det är en stor konst att vara så öppen som du till allt och alla du möter. Som jag sagt tidigare, du är en riktig glädjespridare!
SvaraRadera