tisdag 27 april 2010

Idag i kassan ....


Jag märker det på en gång .., åååå, så fin hon är idag, den här kvinnan!

Nej, inte fin .., hon är läcker!

Vackra kläder .., vacker i håret .., ja, hon ser alltid bra ut, men idag bättre än någonsin.

Sextio år, max.

Och så kommer hon fram och ska betala och jag säger allt det som jag tänkte och kvinnan tittar på mig och skjuter upp glasögonen i håret och så säger hon att det var precis vad hon ville höra, just idag.

För så är det, att hennes cancer har spridit sig till prick hela kroppen, från bröstet till ryggen, till skelettet och nu till levern och hon går på cytostatika och har idag arbetat tre timmar och nu är hon så totalt slut på, att benen knappt bär henne.

"Ja, jag lever ensam .. jag är inte gift eller så .., och ikväll kommer tre av mina väninnor och lagar mat och fixar och har sig och jag ska bara få ligga på soffan och ta emot all den där värmen och omtänksamheten ., gud, så skönt det ska bli!" säger hon.

"Och vet du Elisabet, jag bestämde mig i morse att idag skulle jag verkligen göra mitt yttersta, jag skulle bli fin ..., och tänk att det märktes ...!"

Och så fumlar hon med icakortet och kommer inte riktigt ihåg koden till visakortet, men det ordnar sig.

Det är som om tröttheten äter upp henne.

Och så tackar hon för sig och går sin väg.

4 kommentarer:

  1. Underbart varma Elisabet!

    Jag blir så mjuk i hjärtat när jag läser det här. Du ser och känner och du BERÄTTAR om det. Det är det som gör skillnaden många gånger. Inte svårare än så, "bara" ord.

    *stor kram till dig*

    SvaraRadera
  2. Åh Elisabet, vilken fin skildring av något svårt! Och du sa de rätta orden vid rätt tillfälle till henne. Jag tror att de betyder mycket för henne där hon befinner sig nu...

    SvaraRadera
  3. *P* och qi: ,-)

    Jag ska faktiskt fråga henne om hon vill berätta om sitt liv, när jag ser henne nästa gång.

    SvaraRadera
  4. Vilken tur att du finns Elisabet!

    SvaraRadera