När man går bakvägen ...

Bakom planket.

Det här att veta om att man snart ska lämna nånting - nånting som står ens hjärta nära -, det kanske blir lite som när en människa får ett besked att hennes dagar är räknade, ja, jag menar detta att man plötsligt börjar se allting med nya ögon.

Eller ..., man ser det på ett annat sätt.

Så när jag går hem från bageriet, tar jag inte - som i vanliga fall - Regementsgatan, utan väljer den lilla, smala gatan just bakom.

Där finns gatuhus gömda bakom höga träplank och plötsligt sträcker jag på mig och riktar kameran bakom planket.

Nu minsann, ska här väl uppenbaras!



Förutom rishögen på den övre bilden, ser det ut så här.
Jag står en stund och tittar på kameradisplayen.

Här har jag stuckit in kameran genom en glipa i planket.



Men när jag kommer en bit ifrån, upptäcker jag för allra första gången det stora trädet!

I sju års tid har jag bott alldeles här i närheten .., jag har kommit cyklande från järnvägsstationen hur många gånger som helst - på väg hem -, och aldrig, inte en enda gång, har jag reflekterat över det här vackra trädet!

Av min tid i Ystad återstår elva veckor.

Det känns som en spännande tid .., här ska samlas bilder!

Här ska minsann upptäckas!