Det här fröken Alva Hansson.
Alva är fem år, Stenbock och har höger tumme upp.
Hennes mamma heter Maria och är min arbetskamrat.
Det var Alva som när hon var yngre alltid ropade "heja Tettan! heja Tettan!" var gång hon kom in i affären och såg mig i kassan.
Gissa tre gånger hur glad man blir då.
Alva är nummer två av tre systrar.
När jag ber hennes mamma säga vad som är Alvas mest typipska egenskap, svarar hon - utan ett ögonblicks tvekan -: "hon är envis!"
Ett alldeles underbart flickrum har Alva och hennes lillasyster Vera.
En våningssäng finns där ..., - "jag ligger nere!" säger Vera -, som är den enda av systrarna som, konstigt nog, inte talar en utpräglad skånska.
Här är Alva där hon sitter intill mig vid köksbordet.
Alvas bästa kompis heter Emmie.
"E-m-m-i-e ...", bokstaverar hon när jag inte riktigt förstår hur det stavas.
"Vad skulle du vilja arbeta med när du blir stor?" frågar jag Alva.
"Städerska ...", svarar hon leende.
Och hon tycker om att bada och att vara med kompisarna, hon tittar gärna på Bolibompa och på "Lilla Prinsessan" och om hon ska välja mellan hund eller katt, då väljer hon hund.
"Och så tycker jag om att hoppa på studsmattan!" kommer hon just på, fast en gång gjorde hon sig illa i knäet när hon hoppade.
"Ditt favoritgodis? frågar jag.
"Sura nappar ...", svarar Alva.
Och favoritfärgen är lila.
Älsklingsmaten .., ååå, den finns på den där hamburgerrestaurangen från Amerika och om Alva får välja, då blir det chicken nuggets., det tycker hon om.
Det bästa Alva vet, det är att rita .., berättar hon, och så hämtar hon skyndsamt två teckningar och visar mig.
"Så här ...", säger Alva.
Sen blir det läggdags och intervjudamen får en godnattkram och känner sig lyckig och tänker att det är verkligen så att småttingar, det är faktiskt det bästa som finns här i livet, eller i alla fall är dom ena riktiga små guldkorn som förgyller ens tillvaro!
Så .., tack snälla Alva för att jag fick intervjua dig!
Men, åh.. Elisabet, vilket litet underbart och fantastiskt skånskt systerreportage!!
SvaraRaderaSäger som Gunnar - vad härligt att se och läsa och nästan höra hur barnen talar om och berättar för dig om sin vardag.
Har man inte småttingarna inpå sig varje dag är det lätt att man glömmer hur kloka och underfundiga de är.
Har jag berättat om min "halvfranska" ettåring som på min vernissage häromdagen hörde en mobiltelefonsignal? Den kom inte från någon av oss i familjen utan från en annan okänd besökare en bit ifrån oss. Så snart han hörde signalen satte han höger (obs) hand mot sitt lilla öra och låtsades prata. Vavava som Christina brukar säga. Ett år gammal vet man redan vad en sån ringsignal betyder.
Och dina skånska småflickor är lika kloka dom! Tack för det du berättade, jag blev alldeles varm i hjärtat.
Monet: flera timmar senare är jag fortfarande OCKSÅ .., varm i hjärtat .-)
SvaraRaderaSå härligt är det med dessa möten med små och större människor.