Mamma - innan allt hände -.
Tänk .., att jag "känner" två kvinnor, en som är fyllda 51 och en som är bara något år äldre .., och båda två har nu drabbats av Alzheimers sjukdom.
Det är fullständigt ofattbart.
Och jag tänker på min mamma och alla de gånger som jag gjorde henne sällskap till geriatriska mottagningen för minnestest.
Tänk er själva.
Tänk er att era barn eller någon annan som står er nära meddelar att han/hon ska följa er till sjukhuset för en minnestest och ni följer förstås med och kanske sitter er son eller dotter intill er när ni ska rita olika geometriska figurer eller visa - på papper - att klockan är kvart över åtta och ingenting fungerar .., ni kan inte alls göra allt detta och det känns förnedrande och läkaren säger med vänlig röst att det är okej, "ta det nu lugnt bara ...", men inom er, vet ni att något är fel.
Att det minsta det är, är "lugnt."
Tvärtom.
Hela tillvaron rasar ju .., ja, faller i små, små bitar.
Så var det för mamma.
Och jag minns hennes röda kinder och glansiga ögon var gång vi åkte därifrån .., och hur hon suckade och ibland slog händerna för ansiktet och sa ..."åååå, Eliza .., kör till Möllers och köp nånting riktigt gott!"
Det är lätt att förstå Känslan.
Att ana eller kanske inse att något är galet i ens huvud och man vet rakt inte vad man ska ta sig till.
Den där sorgen över att livet går sin egen väg.
Och att man har tappat kompassen alldeles.
Det är vad jag tänker på när jag jag idag får veta vad som har drabbat de två kvinnorna.
Usch så tråkigt. Och vid så låg ålder.
SvaraRaderaEva: det är ju fasan själv ....!
SvaraRaderaHade en toppenkollega som blev sjuk vid 50. Det var helt ofattbart. Hon var nog den smartaste jag kunde tänka mig och skicklig på så många områden. Och jätterar och så otroligt söt. Så kom det små förändringar, små, små. Hon stannade kvar ett år, på slutet fick hon sköta krukväxterna, det var hemskt förnedrande men det beslutades så från klinikhåll, svårt att veta, de tänkte väl att de gjorde en insats också med att hon fortfarande hade tider och en arbetsplats att gå till. Nästan varje dag tänker jag på henne och jag går aldrig tillbaka där vi jobbade. Började en annan tjänst efteråt. Och hennes man, att inget kunna göra. Han kom ofta till oss och bara satt efter sjukhusbesöken i slutet. Hon sa till mig, han kommer väl inte att lämna mig? Han älskar ju mig, visst? Och då lämnar man inte någon....
SvaraRaderaAnnas mamma: dom här två kvinnorna är f.d. sjuksköterskor. Det var min, som du kanske vet, min mamma också.
SvaraRaderaMan börjar ju undra.