Elisabet

Fjorton-noll-tre-pip.

Och jag trodde att min arbetsdag skulle vara ännu en timme till, men icke, sa schemat och nu sitter jag på lilla lagerkontoret som är överbelamrat av följesedlar .., annonsblad .., kyl/fryshandskar .., Telia-mobilt-bredband i kartong .., gröna flugsmällare och lite annat.

Näst sista arbetsdagen är avverkad.

Och jag har kramat om Asta som är en bra bit över åttio och även hon har fått nytt knä och nu har hon legat på sjukhus för svullna ben - "jag har hjärtsvikt" - förklarar hon, men på medicinavdelningen var det fullt, så det blev extrasäng på kirurgavdelningen och ingen behandling alls, förutom vattendrivande som inte hjälpte så värst mycket och nu är A utskriven och sköterskan på kirurgen sade att ..."nej, så är det, det är ingen behandling du har fått .., det är hemskt det är .., vi är förtvivlade!"

Så nu går A hemma med sina svullna ben och hon har stödstrumpor förstås, men bra känner hon sig inte.

Innan vi skiljs åt, lovar jag att skicka ett vykort från landet Halland.

Och det har på det hela taget varit en dag fylld av stress.

Cowboy-Maria har tömt m ä n g d e r med burar i mejerikylen .., och hela tiden är det kö i kassorna och det ska växlas pengar och fyllas på med glass och andra frysvaror och läskhyllorna dignar av varor på morgonen, men vid lunch är det stora hål i hyllorna och varukorgar ska dras ut till entrén och kvällstidningarna fyllas in och returerna göras och det går mycket tobak i semestertider; bäst att fylla på rejält på morgonen!

Ungefär så har min näst sista dag på det här jobbet varit.

Och nu är klockan fjorton-och-tio-pip.

Nu ska jag cykla raka spåret till stranden!

Ajöken, sa fröken.