Mamma.
Ikväll läste jag följande rader: ".... och hur det kommer sig att jag, 43 år efter min morfars bortgång, tänker på honom så gott som dagligdags."
Det är festfixaren Micael Bindefeld som berättar om vad hans sommarprogram bland annat ska handla om.
Och då tänkte jag på dig och på pappa.
Jag tänkte att ..., ikväll cyklade jag förbi kyrkogården där askan av dig ligger under jord och jag känner inte att alls att du är där ., det var vad jag tänkte när jag cyklade förbi.
Men jag känner det som om du är här.
Liten Ann-Gerd med allvarsam blick.
Du ska veta att jag inte har glömt dig.
Den kvällen när mina barns pappa gifter sig med Karin, blir min mamma svårt sjuk.
Till sjukhuset kommer alla tre barnen - finklädda - från sin pappas bröllopsfest.
Och mormor blir ompysslad hela kvällen.
Det är som med herr Bindefeld .., och nu när du har varit död i två år, så tänker jag på dig nästan varje dag.
Och snart ska jag flytta från Ystad.
Dagar då det har känts ångestfyllt att lämna allt som jag håller så kär - det här vardagliga -, så brukar jag tänka på dig och hur du susade iväg och blev borta i tjugo år och det till en annan kontinent.
Jag har sagt till pv att jag ska göra som en liten egen minneslund i landet Halland, där på kullen.
Kanske gräver jag ner din tröja och så får det bli en liten grav och jag kan tända ljus och göra fint när jag vill tänka på dig.
Vad tror du om det?
Hälsningar från mig.
Eliza.
Det slår mig plötsligt Elisabet. Är du ensambarn?
SvaraRaderaFör är man flera i en syskongrupp blir det nog andra tankar. Tror jag.
Vackert skrivet.
SvaraRaderaDet märkliga är att man, åtminstone jag, var så oförberedd på saknaden. Jag har tänkt så många gånger att det kommer att ske. Det är naturligt. Men nu, tanken att man aldrig mer får träffa dem, eller i mitt fall min underbara pappa, känns märklig, sorglig och ofattbar. En del av ens liv. Får vända på det och vara tacksam för den tid som varit. Svårt.
Monet: nej, jag är yngst av tre systrar, men väldigt mycket yngst och mammas enda barn. Dessutom var jag den som bodde närmast henne, hon bodde hos under ett år när hon blivit dement och i sju års tid i Ystad, så det blev - av naturliga skäl - jag som tog hand om henne.
SvaraRaderaDet kanske är därför?
G: ja, jag är inte alls ledsen, det är inte det .., fast det kanske låter så .., men jag tänker ofta på henne och på pappa. Kanske mest på pappa, jag hann aldrig lära känna honom på riktigt.
Saknaden förstod jag aldrig förrän nu....att det blir en sån saknad. Och när man levt så nära de sista åren, all smärta, sorg över förlorade förmågor hos en förälder eller hos båda och man är med i det under många år och vårdar till slutet. Och många dagar av glädje trots allt. Lyckan när vi kom och jag kunde stanna lite längre. Och Anna gav av sin tid så mycket hon kunde. Sånt tänker jag på med. Och tänk ikväll alldeles nyss tittade jag också på foton, de sista dagarna, begravningen, och föräldrahemmet, som igen är till salu. Ett hus med vacker trädgård uppbyggt av föräldrarna. Mamma ritade och designade huset så vackert och pappa byggde efter bästa förmåga, det var år 1946. Och bara storebror var född. Trädgården anlade de tillsammans. Det såldes första gången 2000 medan båda fanns här och nu är det till försäljning för tredje gången. Det känns lite som det inte blir någon ro för varje gång funderar jag lite om vi ska köpa? Och nu tittar jag på mäklarfotona men allt är ju så förändrat. Förstår dig Elisabet att det känns när du lämnar en viktig länk där i lägenheten och allt blir nytt.
SvaraRaderaMonica: precis! I flera år hade vi väntat att mamma skulle dö, men hon kämpade på och när man sitter där flera gånger per vecka och håller handen och sjunger psalmer som man vet att hon tyckte om .., eller borstade hennes tjocka hår .., med lååååånga och kraftiga tag .., då kommer man så nära.
SvaraRaderaSå oändligt nära.
Och när man sitter där och håller sin döda mamma i famnen och stryker henne över håret och ropar ut sin sorg .., då inser man att mamma är mamma.
Och plötsligt borta.
Och så alla högtider senare .., jag har varken haft mamma eller pappa hemma eller i livet eller mentalt medvetna (mamma) när mina två döttrar gifte sig och absolut inte när Anders nu tog sin examen.
Åååå, så jag önskar att det hade varit annorlunda!
Ååh men...nu blev jag ledsen fast jag tror det är på ett bra sätt. Din blogg är så fin och den får mig att stanna upp, tänka till och känna livet!
SvaraRaderaVarm kram till dig Elisabet!
Jenny: det är inte sorgesamt skrivet, men det kanske låter så .., det är bara liksom ett konstaterande ,-)
SvaraRaderaKram tillbaka!