Syster Nilsson berättar ...

Foto: Tommy Eikedahl.
Själv ville jag inte titta på.
Året var 1979.


Idag kommer pensionatsvärden med tåg från landet Halland, till Skåne.

"Men först måste jag till distriktssköterskan så hon får ta bort suturerna på ryggen .., du vet, det där födelsemärket som togs bort ..?" säger pv.

Då säger jag att det kan jag väl ordna, det kan inte vara så märkvärdigt?

"Tre, fyra stycken .., det är bara att ta en liten fin sax och klippa försiktigt och så drar man upp hela tråden .., ja, det förmodar jag .., kom du, jag fixar det!" säger jag, som trots allt är utbildad till vårdbiträde.

Ja, att det är hela trettio år sedan, det behöver man ju nödvändigtvis inte berätta för patienten.

Och jag ler och tänker på min mamma, som vid sextio års ålder började praktisera som såväl barnmorska som tandläkare, allt ute i den argentinska djungeln.

Nästan varje dag som vi var hos henne, kom indianer med våldsam tandvärk och mamma, som aldrig hade dragit ut tänder i sitt tidigare liv, hon satte helt resolut patienten på en stol ute i solskenet och så plockade hon fram tång och bedövningsspruta (bedövningsmedel hade hon fått från tandläkare hemma och begagnade tänger från Erikshjälpen) och jag minns tydligt att ju kämpigare det var att få ut tänderna, desto mer snurrade foten på patienten .., ja, den gick av och an som en propeller!

Men vad var alternativet?

Femton mil genom djungeln till närmaste stad och indianerna hade inga pengar till vare sig resa eller tandläkarbesök .., dom levde ju på sitt fiske och bodde i enkla, enkla rishyddor med jordgolv.

Det fick bli enligt Kajsa Warg-metoden ..,"man tager vad man hafver", och vad matacoindianerna hade, det var en kavat sjuksköterska från södra Lappland, en som trodde sig om att klara det mesta.

Heja dig mamma! hälsar en annan syster (ja, lillasyster ..) Nilsson som nu ska leta fram pincett och sax, inför den stundande behandlingen.