onsdag 22 september 2010

I det blå albumet ...


Då Dikanäs - nu Vilhelmina.


Och där är en liten moster Lisbet, näst yngst i en syskonskara på sex.

"Du förstår Eliza, jag kände det som om jag själv hade blivit mamma, jag var tretton år när Bisse kom till världen!" sa mamma ofta när hon berättade om glädjen i den där lillasystern.



Lisbet och Ann-Gerd utanför lagården i Dikanäs.
Bildtexten lyder: "Lill-Bisse tycker att killingen
absolut måste förevigas!"
Å, hur spännande var det inte att som lillflicka få följa mamma till mormor?
Och medan mamma mjölkade korna, stod jag och lät småkalvarna slafs-suga på mina fingrar.
Vilken lycka!

Moster Lisbet är den av mina släktingar - förutom mina systrar - som jag har mest kontakt med.

Att ringa till henne är som .., ja, som att prata med mamma.

Rösten är nästan densamma och dialekten, förstås.

Och Lisbet har en härlig självironisk humor och ett stort och varmt hjärta!

Jag tycker så alldeles omåttligt mycket om henne.

2 kommentarer:

  1. "..stod jag och lät småkalvarna slafs-suga på mina fingrar"

    Blir full i skratt.;) Mamma har berättat när jag som två-åring stod och strök grisens svans genom staketet. Grisen stod blickstilla och njöööt, medan mamma skrattade så hon grät. ;)

    SvaraRadera
  2. Herregud ,det är ju Anna till höger, nätan samma kläsmak oxå!!!!
    ( puss syster ;)

    SvaraRadera