Och våra fötter vrids ut på precis samma sätt. |
Vid tiotiden tar jag telefonnumret och slår de tretton siffrorna.
Efter fem signaler hör jag den bekanta rösten och jag ler för mig själv.
Jag har kommit till Harry Holtti i Finland.
Harry är en f.d. pastor som en gång i tidernas begynnelse tjänstgjorde i missionsförsamlingen hemma i Malå, och så småningom kom Harry och hans fru Göta att flytta in hos min mamma, ja, det var i den vevan när hon nyss hade blivit änka.
På mammas begravning fick Harry - via nyss utgiven cd-skiva - sjunga för mamma när vi bar ut kistan.
Å, det var underbart att höra hans "tjungande" finlandssvenska och "Bliv kvar hos mig" och jag tänkte att om mamma kunde lyssna från var-hon-nu-befann-sig, så skulle hon ha blivit så lycklig.
Och nu har det gått två-och-ett-halvt-år sedan mamma tackade för sig och Harry säger - på sin härliga dialekt - att "jag tänker så ofta på dig Elisabet" och när samtalet är slut och jag har beställt ett exemplar av den där skivan, tillägger han, precis som alltid: "och Guud välsigne dig!"
På sitt senaste födelsedagskalas skulle Harry, om han hade velat, haft 101 ljus i sin tårta.
När han skivdebuterade var han omkring 95 år.
Det ni.
Antingen ska man vara väldigt ung eller väldigt gammal för att bli uppmärksammad som debutant. En halvgammal tant smäller inte så högt, men jag har ju många chanser kvar om jag blir lika gammal som mormor... (Gud förbjude!)
SvaraRaderaBloggblad: men jag har ju inte påstått att han blev uppmärksammad ,-)
SvaraRaderaHan kanske gav ut det hela på eget bevåg, men skivan är UNDERBAR!
Helt underbar!
Tänk att bli så där gammal och fortfarande vara klar i knoppen - vilken nåd.
SvaraRadera