måndag 13 september 2010

Under besöket i Blekinge ...


Innan vi ger oss av.
Det är bloggmadamen som är vid pilen.

... blir jag erbjuden att åka med som spätta på pv:s kompis motorcykel.

Ja, allt börjar med att jag berättar att mina barns pappa också har haft mc och jag vittnar om en mc-tur som varade från Malå i Västerbotten till Helenelund utanför Stockholm - med uppehåll på Scandic Hotell i Östersund, där jag plåstrade om min våldsamt ömma bak.
(Läs: jag vägrade att åka en meter till .., jag hade så ont i rumpan så jag kunde knappt röra mig!)

Och nu har det gått tjugofyra år sedan den där åkturen och jag står och tittar lite på den fina motorcykeln och det är då som värden undrar om jag har lust att ta en liten åktur?


Här står han.

"Javisst!" svarar jag glatt, men menar kanske bara en liten sväng ute på byns gata.

Men det är inte vad chauffören har tänkt sig.

Nej, vips hämtar han en skinnjacka ämnad till någon människa i Barbiestorlek .., (det är tur att fläsk är töjbart .., det är bara att fördela alltsammans innanför dragkedjan ..), och skyddsväst, hjälm, solglasögon och skinnstövlar plockas också fram.

Några skinnbyxor i lämplig storlek, ser jag inte skymten av.

Och så bär det iväg.

Om jag säger som så .., att ordet bönpall i den stunden får en något annorlunda betydelse, med betoning på b ö n .., så kanske ni förstår?

När herr chauffören drar på ute på raksträckorna, är det inte långt ifrån att man flyger av hela härligheten, ja, det påminner om när man sitter i ett flygplan som just är på väg att lyfta ..., och jag tänker på mina barn och barnbarn .., har jag verkligen tillräckligt ofta talat om för dem hur mycket jag älskar dem ..., och i varje kurva ser jag möjligheten att en katt eller ett rådjur ska komma utskuttande och trassla in sig i hjulet .., eller att vi ska få punktering och för min inre syn ser jag mig själv segla iväg, icke allenast till himlen, utan rakt ut i skogen, eller värre än så: kana iväg på asfalten och den nya knäleden i småbitar bara!

Och jag håller mig krampaktigt fast i chauffören och försöker verkligen att luta åt rätt håll i kurvorna, ja, man vill ju inte skämma ut sig där bak.

"Hur känns det? Är du rädd?" frågar chauffören mellan varven.

"Nädå, inte alls ...", säger jag med en röst jag nästan inte känner igen.

Att man har fingrarna i x, behöver man ju inte berätta.

Innan åkturen är tillända, har vi passerat en mängd byar och samhällen vars namn jag aldrig hinner uppfatta, men Lörby är ett av dem.

Och så närmar vi oss en stor korsning.

"Du .., jag har varit i Kristianstad förut, det är helt onödigt att ta motorvägen ....", säger jag till chauffören, ja, jag befarar att han kanske ville spränga ljudvallen eller slå världsrekord i hastighetskörning.

Efter tjugo minuter kommer vi åter mullrande in i lilla byn Djupekås där pv och chaufförens fru sitter så lättjefullt vid husväggen och lapar sol ..., och jag försöker räta till anletsdragen och se glad och lycklig ut och hjälm, solbrillor och handskar plockas av och kallsvetten torkar jag diskret bort.

"Hur gick det?" frågar pv, som gärna, ja, mitt i mörka natten, ägnar sig åt att segla till Danmark ..., och inte är det minsta rädd när det blåser friskt på havet, men att sitta på en motorcykel och fara fram likt en raket längs vägarna, nä, det gör han inte.

"Jo, det var väl ...., trevligt...", säger jag hurtigt.

Om dom tror mig?

Knappast.

"Men jag tycker att du var himla modig och du följde ju med så bra i kurvorna ...", säger chauffören leende.

Ack, som ljufv musik är detta i mina öron och nog tycker jag väl att pv tittar på mig aningen beundrande .., men se, nu är det färdigåkt på motorcykel för ett bra tag .., hälsar spättan i landet Halland.

11 kommentarer:

  1. OJ, vad du är modig. Jag hade inte vågat. Fast när jag var ung och jobbade i Bayern följde jag med på motorcykel - på smala alpvägar - utan hjälm eller annan specialklädsel. (Tur att inte morsan visste nåt!)

    SvaraRadera
  2. Känner igen det där! Åkte med svågern i sakta mak en liten bit på byvägen. Luta inte emot, luta inte emot, tänkte jag i kurvorna.
    Och känslan av att kana på asfalten... ellem

    SvaraRadera
  3. Eftersom jag har "kanat på asfalten" med katastrofala följder, så är du den modigaste kvinnan i landet Halland hädan efter - för mig. ;)

    Jag blir rädd bara jag läser om det.

    Soliga hälsningar!

    SvaraRadera
  4. Men vi vet att du är modig när det gäller fordon - du hyr ju moppe i Grekland och skjutsar barnbarn!

    SvaraRadera
  5. Jag tycker också att du är jättemodig! Jag är också hellre ute på havet i vågor och mörker än att flänga runt på en MC i kurvorna!

    SvaraRadera
  6. Tycker du var hemskt tuff:-) och många upplevelser rikare. Roligt att tänka tillbaka på och jag tror MC-föraren tyckte det var minst lika roligt och spännande för honom. Kanske ingen kvinna tackat ja till en provtur förut:-)?
    Jag var själv ungdom när min rare pojkvän bjöd på åktur på en BMW, vit polismotorcykel, tror jag det var, kan det heta så? I alla fall var bröderna mina imponerade av allt runt honom som dessutom hade eget flygplan men det flög utan mig;-). Honom gifte jag mig inte med heller, han var en otroligt fin kille men jag var för ung och omogen på den tiden och hade andra planer:-). Tänk vad en motorcykeltur väcker minnen, nu funderar jag lite hur han har det...

    SvaraRadera
  7. till er alla, ni raringar: så här är det .., jag hade FÖRVÄNTAT mig en lugn och stillsam åktur, för i mina ögon är ju den där mannen lugnet personifierat.

    Men ack .., han droooooog på, nästan så jag tänkte att nu stegrar den sig .., och jag blev så skraj!

    Men så tänkte jag .., ja, det är ingen idé att vara rädd .., jag blundar .., och efter en stund slutade jag att blunda och såg mig omkring, - titta, där var ju kor och får och där var människor som skördade purjolök i massor -!

    Och jag är glad nu efteråt.

    I min tidiga ungdom åkte jag mc med en ung man som körde som en galning. Vi åkte från Ellös i norra Bohuslän till Göteborg, jag hade ingen hjälm och det var ett under att man överlevde.

    Mamma brukade säga att "Gud är dårarnas förmyndare" och i det fallet stämde det bra.

    SvaraRadera
  8. Jag håller med, modigt av dig att åka med. Själv körde jag omkull med min BMW hösten 2008, inget farligt men jag blev rädd. Och det går inte att köra mc om man är rädd, så jag sålde den i våras. Sorgligt och tråkigt men nödvändigt.

    Men att åka mc, dra iväg ut på prärien, den underbara känslan glömmer jag aldrig!

    SvaraRadera
  9. Visst var du modig...

    Det var i Lörby min oäkta make hade sin arbetsplats som han sa upp sig ifrån och slutade på för en vecka sedan.

    SvaraRadera
  10. Modigt!
    Men l i t e härligt var det väl, eller?

    SvaraRadera
  11. Sven, Moster Mjölgumpa och Mian: när han inte körde över 100 var det härligt!

    Jag vurpade ju med moppen i Grekland och det har nog satt sina spår ..., men jag tycker verkligen att det är så roligt att åka mc/moppe om vädret är fint och det inte går så där världssnabbt.

    SvaraRadera