"Ja, mitt namn är Göransson .. ja, Thomas Göransson, jo, det var så att ..".
... för att köpa ägg, upptäcker pv något i diket.
En plånbok!
Så han tar med den hem och vi letar efter ett namn och hittar körkort och patientbricka ., jodå.
På den senare står telefonnumret.
"Jaha, ni hade inbrott för tre veckor sedan .., i Haverdal, jaha, på det viset .., ja, allt finns här ..", säger pv.
Och jag tänker på alla gånger kunderna glömde plånböcker (det händer oftare än man tror) i affären och hur man satt inne på lilla kontoret och försökte hitta en ledtråd .., och sedan, letandet på hitta.se och glädjen hos plånboksinnehavaren över att man alls hörde av sig ., ja, den där obeskrivliga lättnaden, kanske mest den biten.
Långt senare tänker jag att vi förstås inte skulle ha r ö r t plånboken, den nu upphittade, såsom vi gjorde.
"Ja, men du vet, DNA-bevisen från tjuven .., nu kanske vi har suddat bort dem med våra fingeravtryck!" säger jag som just nu läser om ett mord och dessutom har varit gift med en kriminalkommisarie, ajajaj, hur kunde vi missa den biten!
Ännu lite senare: kommer en släkting till plånboksinnehavaren och hämtar det som nu finns kvar. Körkort, patientkort och sånt. Då får vi veta att dom bestulna i huset hade haft ett kuvert innehållande 32 000 kronor .., till bilköp .., och det kuvertet försvann såklart också.
Jag hoppas plånboksinnehavaren förmådde glädja sig över att få tillbaka något av allt det som försvann.
SvaraRaderaSkönt ändå att få tillbaka något säger jag med.
SvaraRadera