onsdag 17 november 2010
Dag 3 ... "Mina föräldrar ..."
Å, så jag älskar den här bilden.
Så lyckliga dom ser ut!
Var det därför jag skyndade mig att ta fram den lilla kameran av märket Kodak Instamatic?
Bilden togs när vi hade hälsat på hos mormor i Dikanäs och var på väg hem igen.
Ja, det här är Ann-Gerd och Ivar Nilsson.
(Ni som brukar läsa på min sida, känner säkert igen det mesta.
Men nu var det kusindottern som utmanade mig ..., så den som känner att ååå, näää, inte nu igen .., skutta bara vidare!)
Pappa, född 1910, uppvuxen i Kalvträsk, Västerbotten.
Mamma född 1921 i Dikanäs, södra Lappland.
Det är hon som står till höger, lilltösen med den allvarsamma blicken.
När bilden tas har deras pappa nyss avlidit.
Moster Margit - storasyster - (t.v.) blir tryggheten för mamma.
Nog tycker jag att det märks.
Ett halvår kanske efter min morfars död.
Där står en liten Ann-Gerd längst t.v, där är hennes mamma, änkan Betty (Anna Fransiska Elisabet, f. Hansson) med minstingen Ivan i sitt knä, Ivan som blev blind och som aldrig skulle minnas sin pappa.
Längst till höger den kavata storasystern Margit.
Och pelargonior på graven ...
En kurs i välskrivning från Hermods, formade pappas handstil.
Blott sexårig folkskola och därefter skogsskolan och utbildning till kronojägare.
Alltid denna känsla av brist på bildning.
Två starka viljor som möts .., mamma som har levt som yrkesarbetande "singelkvinna" (sjuksköterska), uppvuxen i en stor familj med mängder av kusiner, far, - och morbröder, fastrar och mostrar och en stark sammanhållning.
Hans Petré, jägmästare och pappas chef, sade så här:
"Ivar var ju trogen socialdemokrat, men kan du förstå Elisabet, jag har aldrig mött någon som så vägrade att följa kollektivet, han var alldeles oerhört individualistisk!"
Nähäpp, tänker jag.
Han ville förstås inte gå i Samlad Tropp ...
Och pappa, nummer två av fem alltför tidigt föräldralösa syskon.
Ytterligare två småsyskon dog i späd ålder och tuberkulosen tog såväl farmor som farfar.
Ingen av dem blev mer än lite drygt 40 år.
"Jag minns hur mamma låg döende i sängen och vi stod där intill henne och hon gullbad att jag skulle ta hand om Alice, Ann-Marie och Gösta och jag lovade ...", sa pappa, som var näst äldst i syskonskaran.
Han som var storebror hade då redan lämnat hemmet.
För dom fyra föräldralösa barnen förändras tillvaron radikalt.
Dom hamnar hos en farbror och faster till dem, båda barnlösa.
Där bor också en kusin till syskonen; högt älskad av fastern.
När fastern kokar palt, gör hon ett x i några av paltarna
I dessa är det fläsk och dom läggs upp på kusinens tallrik.
Sånt kommer pappa att berätta om när vi växer upp.
Väggklockan här ovanför fanns i mitt barndomshem.
Den kom just från syskonens farbror och faster.
Numera sitter den på väggen i ett gult hus på en kulle i landet Halland.
Vid fjorton, femton års ålder arbetar pappa hela vintern i skogen och när det är dags för avlöning, blir han lurad av skogsbolaget och lönen blir minimal.
I hela hans liv ska detta sitta i .., hans avsky för orättvisor och känslan för fair-play.
Han gifter sig med Gunhild Andersson och med henne får han två döttrar.
När flickorna är små drabbas Gunna av en elaktartad hjärntumör och dör, alldeles för ung.
Då är systrarna Nilsson sex, respektive nio år .., och pappa är, vid 40 års ålder, plötsligt änkeman.
Den nya familjen.
Till höger om mamma sitter hennes styvfar, Haqwin Bergman.
("En bättre och snällare styvfar kunde vi aldrig ha fått!" säger mamma ofta.)
Och inte är det ju underligt att man i vuxen ålder föredrar enfärgade tyger.
Och han träffar sjuksköterskan, hon med det mörka håret, hon som arbetar på Malå sjukstuga och det blir återigen giftermål, ja, dom gifter sig på hennes födelsedag den 29:e april 1951.
Några år senare, 1954, kommer jag till världen.
Och så går livet vidare.
Det händer i min ungdom att jag ibland vaknar om nätterna av att pappa skriker rakt ut i nån slags fasa.
"Å, jag drömde att jag plockade upp Gunna ur graven .... och hon bara föll ur mina armar!" säger han då och torkar svetten ur pannan.
Som lillflicka tänker jag ofta på mina systrars mamma (ett inramat fotografi av henne står ovanför den öppna spisen, hon är klädd i en norsk lusekofta och har en finurligt virad turban runt huvudet, kanske har hon tappat sitt hår i någon cancerbehandling?) och jag oroar mig för hur det ska bli när både pappa och mamma är döda .., ja, om dom nu kommer till himlen .., kommer då pappa att vilja vara tillsammans med sin första fru och tänk, då blir ju mamma alldeles ensam och utanför!
För mamma berättar jag aldrig om pappas mardrömmar.
Och livets ryggsäck fylls sakta på.
På sin 60-årsdag i mars 1970 bjuder han skogshuggarna på kalas; dom som han basar för.
Jag är sexton år och står i köket och smygtittar genom dörrspringan in mot vardagsrummet.
En sked klirrar mot ett glas .., någon ska hålla tal.
Flera gånger har jag som lillflicka fått följa pappa till skogen; jag har fått åka timmersläde bakom farbror Sverens häst och jag har suttit med pappa och många av männen vid elden och ätit uppstekt pannkaka från sotig stekpanna, nu, känner jag knappt igen dem .., alla har kostym och slips, där är inte längre någon doft av kåda och eldrök.
Allt är annorlunda.
En av männen, Sveren Stenberg - (det är han som har klingat i glaset) tar till orda.
Han säger - med en annan röst, mer högtidlig än den vanliga - att en bättre chef har huggarna aldrig haft och aldrig någon som varit så rättvis och pålitlig .., och där står jag och smygtittar genom dörrspringan och ser till min förvåning hur tårarna rinner nerför pappas kinder.
Då har han sex år kvar att leva.
Mamma vid diskbänken.
Det var då hon alltid sjöng.
Inget vet hon om att livet - om bara några år - helt ska förändras.
En iskall decemberdag ska pappa lämna detta jordiska.
Två år senare lämnar mamma allt och reser till Sydamerika.
Mamma som skriver i sin dagbok .., det är den dagen när min pappa dör.
Dagböcker som mest handlar om väder och vind och drömmen om att bli hemmafru.
Och hur många koftor hon har stickat.
Så oändligt lite jag visste om hennes innersta känslor.
Och så förstås: hennes ständiga bantning!
Genom åren är det tusen olika metoder .., det är kolhydrat, - och flygvärdinnebantning och ibland ska hon endast äta fett och plötsligt börjar hon springa i elljusspåret, men det blir en kortvarig historia.
Barnbarnsglädjen.
När jag vid sjutton års ålder - och inte så värst planerat - blir gravid, jublar mamma!
"Å, så UNDERBART att få bli mormor!"
Och när min systerdotter vid sexton års ålder blir gravid, tycker mamma att det är väl en bagatell.
"Vilken glädje med småttingar! Det är väl ingenting att oroa sig för!" säger hon återigen.
Hon, pingstvännen, är i det avseendet den mest vidsynta av oss alla.
Var det ett lyckligt äktenskap?
Jag tror det.
Vare sig bättre eller sämre än andras.
Under hela min uppväxt arbetar mamma nästan alltid.
Pappa jagar älg och hare, föder upp stövarvalpar och är omåttligt intresserad av all idrott .., han åker skidor och tycker om att tälta.
Ibland "riggar han om", tar på sig kostym och kammar omsorgsfullt det lilla hår som finns kvar och så går han på gammaldans.
Han är ytterst måttlig med alkohol .., under hela min uppväxt ser jag honom aldrig berusad, men han tar sig gärna en "fredagsgrogg", vilken består av Gordon´s gin utblandat med sockerdricka.
Några år innan han dör, skaffar han sig ett barskåp, så där som Ewings i Dallas.
Små, små slattar får vara kvar i flaskorna, "ja, du vet, då ser det mera välfyllt ut", säger han filurigt leende.
Och mamma har sin stickning, sina ryamattor - vilka hon knyter enligt löpande-band-principen - och så tron, förstås.
Medan pappa dansar vals och hambo, besöker hon Pingstkyrkan.
Ibland undrar man ju hur det fungerade.
Den 7/12 1976 dör min pappa i en ålder av 66 år.
Mamma får ett långt liv och dör den 5/4 2008.
Då är hon nästan 87 år och har varit Alzheimersjuk i minst sju års tid.
Underbar!!
SvaraRaderaJo, jag tror och hoppas att de var lyckliga. Vet en morgon när vi kom till er i väntan på skolan skulle börja och då satt vi ju i ditt rum och surrade och skrattade - och på vägen till ditt rum sa din mamma just till din pappa: "Så bra vi har det" och då var de ju i utförslöpan.
7 dec 1976 skulle vi in till stan - vad vi skulle göra vet jag inte, kanske kolla affärer - men på Stockholm Central tog vår resa slut. Du ringde till din mamma från en telefonkiosk och fick beskedet att pappa var borta.
Åh, Elisabet. Ett alldeles, alldeles underbart inlägg. Jag sitter här i Amerikat (med min något för tunna hud) och känner mig väldigt berörd. Så fintstämt och kärleksfullt.
SvaraRaderaTänker att du gör en bok av allt detta, skriver för hand, på vackert papper och sätter in foton och brev, du kanske gjort det redan? Du skriver så bra.
SvaraRaderaDinah: HUR kan du minnas det där första ..., jag fattar det inte!
SvaraRaderaanna of sweden: vi är många med tunnhud ...
Monica: nej, inte för hand ..., men kanske till barnen så småningom, så har dom den dagen det är för sent att fråga.
Så intressant och så fint skrivit! Jag fick en liten tår i ögat av texten.
SvaraRaderaMannen på blindstyre.se
tPix: å, nu kanske du kände dig tvingad att skriva ..., men tack ändå ,-)
SvaraRaderaHälsa till blindstyret!
Absolut inte! Jag har bara varit dålig på att kolla in hos de som kommenterar.
SvaraRaderaJag gillar just sådana här texter.
Fint inlägg :) Jag tror jag ska köra igång med listan jag med, men nu är jag ju lite efter men det får gå ändå :)
SvaraRaderaAnna: det spelar ju ingen roll .. jag kom också igång senare än många andra ..-)
SvaraRaderaJag läser och ler. Fint skrivet Elisabet!
SvaraRaderaJättefint skrivet Elisabet.....du är en sån underbar berättare! Väcker mycket tankar om mina egna föräldrar och deras gemensamma historia. Min mamma dog i april i år, 91 år och då hade hon levt ensam i 20 år.
SvaraRaderaHon skrev också dagbok varje dag under dessa 20 år....som jag tagit reda på.
Lena och Sven: det är ju bedrövligt - eller kanske förståeligt - att när det väl är för s e n t .., då börjar man verkligen intressera sig för hur ens föräldrar hade det.
SvaraRaderaOch ens mor, - och farföräldrar.
Såååå jag önskar att jag hade dokumenterat mera.
Ojojoj, nu fastnade jag här i dina intressanta inlägg! Vilken bild på din mamma och hennes syster och katten! Oj säger jag bara.
SvaraRaderaJa, jag skulle också vilja läsa det här i BOKform, alltså pappersbokform.
Radera aldrig dessa inlägg!
SvaraRaderaDet är som ett arkiv som jag vet kommer bli mer och mer intressant med tiden.
Fina mormor och fin fina morfar.
Han var så stilig och snygg i kroppen :)
Jessica: ja, visst är den underbar bilden och säger så otroligt mycket! Deras pappa var bara 30 år när han dog .., det kom att prägla mamma så oerhört och fast hon var så liten/ung, så sade hon sig minnas pappan och känslan av hemlöshet och förlust när han inte längre fanns.
SvaraRaderaAP: ,-)
Jag trodde du skulle säga tvärtom.
Så glad jag blir!
Här sitter jag och gråter och läser ditt underbara skildrande om din familj. Så mycket du ändå känner till om dina föräldrar, fast jag förstår att du vill veta ännu mer...och vad konstigt, mina föräldrar hette/heter Nilsson och min pappa var kronojägare och min mamma sjuksköterska, precis som dina föräldrar!!
SvaraRaderaUlrika: jag får nästan gåshud på armarna! Hur i all världens dagar ....! Sanslöst, är ordet ,-)
SvaraRaderaJa visst är det ett märkligt sammanträffande! Det finns ju många mammor som är gamla sjuksköterskor och många som heter Nilsson, men många kronojägare Nilssons som har varit gift med en sjuksköterska finns det nog inte så många av! Och på välskrivingslappen med din pappas vackra handstil är datumet den 20/11, detta är min pappas födelsedag. Och så står det 43 längre ner. 43 är min ålder...
SvaraRaderaKlart jag vill ha kvar allt detta!
SvaraRaderaHelt underbart!