Elisabet

"Dag 24: "Det här får mig att gråta ..".


Egentligen gråter jag väldigt sällan.

Nästan aldrig på begravning, vilket ger mig förfärligt dåligt samvete, för det känns som om att där borde man ju .., tänk om någon tror att man inte är ledsen .., att man inte bryr sig .., ja, som om det där att vara med på en jordfästning är ungefär som att handla i affären.

Däremot är jag lättrörd.

Och jag minns min första eller andra jul som ensamseglare och hur jag - på väg till Helsingborg - svängde förbi mina barns pappa, där även sonen då bodde .., och när jag kom in i köket tappade jag alla orden och blev stående alldeles tyst medan tårarna bara rann och exet förstod precis hur det var fatt och jag viftade med händerna att han inte fick trösta, då skulle det bara bli värre.

Sorgen ..., över hur allt hade blivit, förstås.

Eller när jag cyklade längs Blekegatan i Ystad, den där eftermiddagen - några timmar efter att mamma hade dött - och jag grät så hejdlöst och struntade blankt i om någon såg eller hörde mig!

Och alla avsked.

Alla gånger vi hade varit på besök hemma i Malå och pappa stod ute vid bron och vinkade och hur jag satt tyst i bilen och tittade ut på skogen på höger sida och inte sa ett pip på tolv mil, ty då hade rösten svikit mig.

Alla gånger mamma kom hem från Bolivia efter ett par års bortavaro och ångesten när hon skulle återvända efter någon månad och man tänkte att ..., å, nu är det nog sista gången .., och hur hon en gång utbrast ..."Eliza, Eliza! du får inte gråta, det blir så svårt då!"

Och så gråter jag ofta när det ska hackas lök.

Men annars är det som lugnt.

Man får väl gå en gråtkurs hos den här mannen.

Kanske.