Litet möte med Celia ...

Det är på lördagen - efter marknadsbesöket på Portobello Road - och nu har vi delat på oss och jag strosar omkring lite hur som helst och så råkar blicken falla på en liten, liten mini-trädgård belägen mellan två ingångar.

"Ingångar" .., ja, eller mer som vackra portar.

Här i Notting Hill är husen vitrappade och eleganta och man bara väntar att Hugh Grant ska titta ut genom fönstret.

Den lilla trädgården - som nog mer är som en pyttig oas sommartid -, har nu i slutet av november sett sina bästa dagar, men man kan ju lätt föreställa sig hur vackert där måste ha varit några månader tidigare!

Där är massor av krasse (som ännu blommar!), där är pelargonior och lavendel och allt andas glädje till det som växer.

Och när jag står där och tar bilder kommer en kvinna i 65-årsåldern gående, hon bor i den högra delen av huset och stannar till och frågar om jag tycker att det är vackert?

Jag säger att åååå, jo, att jag gör!



Kvinnan, som heter Celia, visar sig vara en pratglad madame.

Hon arbetar som journalist (någon frågar ...) mest i Sydafrika, och hon berättar att den här lilla trädgården, nej, det är inte hennes, det är grannfrun en trappa upp, hon som kommer från Filippinerna och är städerska, det är hon som sköter om den här lilla plätten.

"Det som blir över av hennes lön - som sannerligen inte är storslagen -, det lägger hon på blommor och att göra fint här och nu är det ju lite eller mycket vildvuxet, men du skulle se på sommaren ...!" säger Celia varmt leende.

Sen står vi där och småpratar en stund (jag får veta att hon är vänsterhänt, fyller år den 23:e mars, - alltså är hon Vädur -, därtill lillasyster ...,och att hon har en stuga i Suffolk där ska hon tillbringa den kommande veckan ...) och jag tänker, som så många gånger tidigare, att detta med mänskliga möten - om än aldrig så små - är det som gör livet så oändligt rikt.


Dålig skärpa, men hon ville ha med den.


Och jag frågar om jag får ta en bild av Celias vänstra hand och det får jag.

Genast vinklar hon upp insidan av handen och jag ler för mig själv och tar hennes hand och vänder försiktigt på den ..., så där så att ovansidan kommer upp och då ler Celia lite förläget och säger att ..., "ja, men den är så ful!"

"Nej, det är den inte alls!" säger jag och tar bilden.

"Fick du med blomman ...?" frågar Celia.

Jag säger att det fick jag.