Arbetsidentitet.
Det här med att söka arbete, det är inte min grej.
Har aldrig varit.
Bara en enda gång har jag sökt ett utannonserat arbete och då var det ändå inget livsviktigt .., jag hade redan sysselsättning och tillvaron stod och föll inte med ett ja eller nej.
Och jag fick ja, men tackade nej.
Nu, när jag vid femtiosex års ålder har plaskat omkring i det stora arbetssökarhavet, så har det verkligen känts som pest.
Att sälja sig själv ., å, vilken fasa!!
Det betyder i n t e (och det är viktigt) att man - per automatik - anser sig inte duga, inte alls, det är bara det att detta att det där säljandet inte känns bra.
Bor man på ett mindre ställe, är allting så mycket enklare.
Människor vet vad man går för och vet inte dom, så vet väl grannen.
Det kan såklart bli svårare också ..., har man en gång misskött sig, är det nog knepigt att sudda bort stämpeln.
Nåväl.
Jag är i alla fall inte ensam om dom här sälja-sig-själv-tankarna.
Här finns en till som funderar på just den saken.
Funderar PV på att byta jobb?
SvaraRaderaLondongirl: pv? Nej, inte alls. Länken går till hans dotter.
SvaraRaderaAha...jag missade att det var en länk.
SvaraRaderaLondongirl: då ska jag markera den bättre ,-)
SvaraRaderaOch lika illa tycker jag om att köpa. Det vill säga, jag blir direkt avig om någon kandidat helt uppenbart försöker sälja sig. Antingen är man intressant i sig själv, eller så får det vara så, hur elegant förpackningen än är.
SvaraRaderaSäger en som oftast sitter på andra sidan rekryteringsbordet.
annannan: ja, det har man ju inte tänkt på så ofta .., hur det är på "andra sidan".
SvaraRaderaNär jag tittat på alla sommarjobbs-sökarbrev som kommit genom åren och sett hur man brett på nåt så otroligt, då tappar jag tilltron personen.
Nästan, i alla fall.
Och jag menar inte att man ska hålla inne med det man kan, nej, inte så, men när det i brevet låter som reklam från TV 3 .., nä, då skulle jag få svårt som arbetsgivare att ta det på allvar.