Elden är lös!!!

Ja, nån enda gång ska jag väl ha en rubrik som verkar lite lockande!

Men så värst lös var den nu inte, elden .., och tänk, att jag fann detta eldande så himla roligt.

Man kan fundera över vad det är som orsakar den där rädslan?

Jag kom att tänka på två saker.

1. I min ungdom, jag tror att jag gick i femte eller sjätte klass, vaknade jag en tidig natt av att pappa sa att han trodde att det brann hos Bergströms Järn.
Pappa stod i badrummet; han hade ställt sig på badkarskanten och där stod vi tillsammans och spanade ut genom det lilla fönstret och vi såg höga eldslågor slå mot himlen och jag minns skräcken.

Det visade sig att det var verkligen lagret hos Bergströms Järn som hade brunnit upp.
Ägaren hette Axel Bergström och hans fru var vår klassföreståndare.
Någon dag senare satt hon i katedern och var rödgråten.
För övrigt sög hon alltid på Strepsils halstabletter.

2. Mera eld.
Det är 60-tal och Valborgsmässoafton i Malå och nere på sjön, inte långt från Domänverkets kontor, har det dragits ihop till en jättelik majbrasa. Efter hand börjar den bli lite väl häftig den där brasan .., och lågorna slickar telefonledningarna .., ja, det slutar med att brandkåren tillkallas.

Jag minns ännu rädslan.

Kanske är det därför jag är så sjåpig numera?

(Men nu tyckte jag ju på slutet att detta var superkul, så det kanske ger sig. Vi har eldat upp massor från ensillagebalen, men lika mycket återstår. Minst.)