På gågatan i Ystad möter jag Lolita och det blir lite småprat.
Och en bild av hennes ben.
I Ystad var det så att när man promenerade till Möllers eller Söderberg & Sara, gatans två bagerier, blev det hela tiden ett ständigt hejande.
"Hej, hej !"
Alltid mötte man bekanta eller kunder från tiden i kvartersbutiken eller från den stora Ica och nej, det var inget viktig prat .., mest om väder och vind och om man var ledig eller skulle arbeta och prat om pelargoniorna i fönstret.
Sånt.
Oviktigheter, men en slags oändlig inutivärme blev det.
Nu bor jag sedan snart ett år tillbaka i landet Halland och här har knappt någon hälsat så där spontant och det har varit ont om småprat och vinkningar.
Men inte nu längre.
När jag kör hem med bilen, möter jag en kvinna som vinkar så glatt .., ååå, det är ju den rara kunden i affären!
Och i själva affären kommer pv:s kusin Maria och hyr en släpvagn ("men hej, jobbar du idag!") och där är grannen, den vänliga distriktssköterskan Anna-Lena (som tog bort mina agraffer) ..., och där är Stig och Margareta, grannar från Steninge där pv:s mamma hade sitt sommarhus .., och ser man på, där är Bosse och Harriet ..., och där kommer kvinnan som passerar här nedanför med sin whippet och som berättade att hon var aningen mörkrädd och där är ju lilla Tyra som har lärt sig att handla själv!
Och inte att förglömma: fiskhandlaren Kalle som är från Öckerö (men vars fru kommer från Hönö) och talar sån bred göteborgska.
Eller kanske bohusländska.
Det är då, när man liksom börjar ana sammanhangen, som man känner sig lite mera .. hemma.
Det är när man blir en bit av ett pussel .., även om det bara är den lilla, lilla hörnbiten längst där nere, som allt förändras.
Och det är då man inser hur mycket allt småprat och hejande betyder.
När vi var i Skåne för nåt år sedan, i Ystadstrakten så la jag märke till att alla hälsade på mig. Trots att jag var turist! Jag tänkte att det måste bero på att det ff är ett småskaligt samhälle, där varje person är viktig.
SvaraRaderaDet kändes bra i alla fall. Hemtrevligt.
Sven: men jag tycker att det är så i stora delar av Skåne. Så otroligt vänligt bemött (och glatt!) som jag blev på sjukhuset i Hässleholm .., eller var gång jag åker med pågatåget .,. å, dessa underbart öppna och vänliga skåningar! vill jag säga ,-)
SvaraRaderaSå roligt att du kände dig bra bemött.
Tror skåningarna är extra duktiga på att hälsa på alla de möter. Förvånades också över detta när jag bodde där nere. Tror aldrig jag varit med om att så många okända sagt 'Hej' till mig. Underbart!
SvaraRaderaDu får kalla första året för "inskolning" eller något sånt.
SvaraRaderaEller lite mer modernt att trainee programmet att bli hallänning nu har gett effekt.
Hej hej :-))
Anitha: ja, det tror jag med. Verkligen.
SvaraRaderaTurtlan: precis .., så har det känts också ,-)