Om Norge ...
Min mamma berättade en gång om en upplevelse som hon aldrig skulle glömma.
Hon gick elev som sjuksköterska och en kväll kom två unga män in till akuten, dom hade varit med om en bilolycka.
Den ene unge mannen var död vid ankomsten, men den andre skulle komma att leva ytterligare några timmar.
"Hela natten skrek han att "vi kör åt helvete, vi kör åt helvete!!", sa mamma.
Minst tre stycken sköterskor/biträden hade fått hjälpas åt att hålla den ångestfyllde mannen, som inte tog sig ur denna panik, innan han på morgonkvisten dog.
Mamma sa att hon aldrig hade varit med om något så fasansfullt.
Just det tänker jag på när det gäller ungdomarna i Norge.
Att ha förlorat sitt barn är ju hemskt nog, men att förlora ett barn och veta att sista minuterna/timmen i livet har varit fyllt av s k r ä c k och fasa .., något värre än detta kan jag inte tänka mig.
Just så.
Jag förmodar att de flesta som har egna barn tänker på hur det skulle vara om de varit med... och då slutar man nästan andas.
SvaraRaderaJa, som förälder kan man aldrig mer känna sig så där riktigt superlugn - eller jo, jag njuter av varje stund som jag vet var jag har dem... och när de mår bra.
SvaraRaderaJag tänker också mycket på mamman till 32-åringen. Kanske för att jag är mamma till en 32-åring... som tack och lov har sunda värderingar även om han inte alltid är i toppform.
Amber och Bloggblad: ja, precis så är det. Och man kan ju lätt tänka sig in i hur gräsligt det måtte vara för den här mannens mamma (syskon..., anhöriga), vilken FASA.
SvaraRadera